Att ställa om.

Jag vet att det kommer vara alla sorters reaktioner till dessa ord. Till denna nya stolthet jag bär. Jag vet inte hur du kommer ställa dig egentemot mig till detta. Den rädslan om sanningen lämnar mig aldrig. 

Den omedvetna sanningen, den är alltid skrämmande, det spelar ingen roll inom vad man säger det eller hur man säger det. Hur enkelt det är att utala den, den omedvetna sanningen är bara ivägen. 

Jag gick ifrån att säga nej nej nej nej till denna tanke att jag så pass bara la undan den, levde i ett mellan ting men tvekade inte att motsäga alla tankar om det förut. Så fort någon frågade om mitt pronomen, la ja i alla bromsar i systemet och vände tvärt. Men för varje gång den frågan dök upp. Kände jag också hur bromsarna slutade ta lika hårt, o mitt sinne började fundera över varför. Varför kommer det sig att jag mer o mer vänjer mig vid att kallas för kille är det för att jag har hört det så länge eller är det för att just mitt sinne vill bryta sig ut o ta an det pronomen som har använts. Den växande bäbisen i magen som blev kallas herrman, kände i hjärta att en pojk själv kommer vi i slut ändan växa till. Vi kommer till sinne och i kropp förändras så pass mycket att person numret bör ändras. 

Min fråga när jag tittar på dig när detta sägs, den frågan som inte slutar snurra i mitt huvud är.. hur kommer du älska mig vetandes om sanningen. Om min sanning, min stolthet, i honom.

Jag ser det inte som en diagnos eller ett läkarens konstaterande utan en ny stolthet mitt hjärta mer o mer klarar av att bära.