Första orden.

Det finns mycket inom mig, tankar, kärlek och hopp.

Jag har alltid vetat vad de omedvetna har att ge, men nu, finns det så mycket mer. 

Ett nytt pronomen, en ny stolthet, att få vara rädd för det, att kunna vara modig för det.

Det finns mycket just nu som bara är tankar, tankar om de kommande känslorna.

Att ändra på någon som har varit uppenbart i 20 år. Jag kan inte se den framtid jag alltid sätt, men jag vet att den är där, hoppet som lyser bara så starkt att den bländar mig. Dessa nya tankar finns i min framtid, att få uppleva, känna mycket sorg men ännu mer glädje. Att veta att de kommande året kommer att ge lika mycket sorg som glädje, att gå bakvänt men ändå veta att det är åt rätt håll. 

Men finns det en möjlighet att det egentligen har varit tvärtom, är det därför jag har fallit så lätt förut. 

Detta kapitel kommer vara det svåraste jag har tagit mig an, men det kommer nog att vara svårare att veta att jag går rätt väg, och veta att det är okej, att säga nej, stop, inte säga mer än vad mitt hjärta kan ta. Inte ta mig an mer än vad min själ kan bära, mina axlar tål. Att alltid hålla detta leende uppe är inte ett måste det är en vilja. En vilja att ha glädje, att visa glädje är inte ett måste . Det är en möjlighet. 

I 20 år har jag varit, lillasyster, dotter, flickvän, väninna, inom snar framtid kan det ändras till lillebror, son, pojkvän, killkompis.. Han istället för hon. Man istället för Kvinna. 

Jag påbörjar ett livs stora kapitel.. Vem som jag tackar för i förorden, vet endast dom. Vem jag kommer tacka som har vetat verkligheten. Det finns inget som står mig i vägen för den lyckan. Det finns en känsla som aldrig lämnar min kropp.. som mitt sinne inte vill släppa.

Att det som finns idag inte kommer att finnas i min framtid. Det kommer att ändras så pass mycket att det osynliga blir synligt o det synliga försvinner.

Jag undrar om hur det kommer att se ut, hur det kommer att kännas. När det väl ändras, när skelettet växer, rösten sänks, muskler växer, attityd, bröstet.. hur kommer det se ut om två år, hur långt har jag kommit. Är jag kvar eller är jag längre fram än vad jag kan veta.

Vart finns du, du som står bredvid mig står du kvar? Håller du dina ord fortfarande? Är vi kvar där vi sist gick eller är du med mig. Jag kan inte se min framtid utan att ha dig vid mig, det är många utav er mina kära vänner jag inte skulle klara av denna värld utan. 

Ni har fått veta detta i olika tider för att jag inte har haft mod att säga det till er. Jag har ännu mindre mod att säga till min familj, min inre cirkel av tillit. 

Jag har så mycket jag vill få sagt, men det finns inga ord jag kan säga det på.

Förutom .. Jag är ingen Hon… Jag är en Han