Skynda långsamt.

Hej,

Kommer du ihåg mig?

Finns jag fortfarande kvar i dina tankar?

Kommer du ihåg för ca ett år sen då jag planerade att med nyåret 13/14  inviga mitt nya pronomen.

Börja ta aktiva val och göra aktiva handlingar, varje dag till att bli psykiskt och fysiskt starkare i mig själv och i mitt ''honom''.

Vet du att det valet, att testa sig fram inom allt detta. Har varit det häftigaste jag varit med om.

Som liten när kroppen växte och den bedrövliga växtvärken gjorde sig påmind.

Är inget som att känna hela sin själ hela jaget bli starkare, stoltare.

Ingen fysisk smärta bara endorfiner och posetiv självkänla i dagar.

Idag, ca 7 månader senare, sen jag klev in på första mötet på ENID i Huddinge.

Var jag hos psykologen, detta är sista fasen innan diagnos ställning.

Nu har jag mitt första val, hur många och med vilka vill jag ha anhörighetsmöten med.

Psykologen föreslår familj, närmsta vänner och partner.

Det skulle resultera i 1 stort eller tre små, allt beroende på hur jag känner.

MITT VAL I HUR JAG KÄNNER.

Efter dessa möten, sätter sig mitt utrednings team plus andra läkare och diskuterar mig.

Allt jag sagt, allt jag berätat deras syn och känlsa av mig.

Sen Diagnos.

sen är det slut station.

gå av tåget  och byta perrong för nu..

Nu ska jag kliva på det tåget jag anser passa mig bäst.

VAD vill jag göra.

HUR vill jag göra.

Min fråga kommer mer vara .. NÄR?

7 månader sen, Mars 2014 - Oktober 2014..

Med årskiftet detta år, kommer en förändring ske.. som jag aldrig trodde för 2 år sen skulle vara möjlig.

Något som jag aldrig trodde om mig själv skulle gå igenom.

Jag hoppas fortfarande på mirakelkuren som kan få all min smärta att bli till inget.

Att jag kan vakna upp och inte känna mig som jag hamnat i fel puzzel låda.

Hur jag än försöker, vad jag än gör kommer jag inte kunna böja till knaterna eller måla om mitt möster.

Utan att aktivt göra något.

40 Kapitel senare.

7 månader

Över 2 år av pågånende utfrågning av mig själv, mot mig själv till mig själv.

Har aldrig vänt på samma fråga så många gånger.

Men..

Hade jag inte böjat, för två år sen, hade jag inte vågat titta mig själv i spegeln och verkligen frågat.

Hade jag fortfarande haft huvudet bland molnen och fundera på varför jag mår som jag mår.

Den viktiga frågan, Hur mår du.. egentligen?

Blev ett svar jag inte trodde fanns inom mig.

Jag är inte jag så som jag är nu, jag vill vara han som jag bär inom mig.

Jag, 1 år senare vill våga lite till.

Jag vill verkligen att allt jag bär, blir synligt.

Allt jag vill vara blir min tråkiga vardag.

Svära på stubb, skratta åt målbråtet och känna styrkan i kroppen.

En dag i taget.

Skynda långsamt.

Verkligen känna efter i vem vill jag vara.

Jag är redo, är mina medmänskor och omgivning det?