Dagarna bara går.

Det är helt otroligt.

11 mars skrev jag sist, det känns verkligen.

Jag har så mycket tankar och känslor snurrandes, men jag befinner mig i orkanens öga.

Det känns som det inte händer något.

Jag har börjat plugga till målare, så sjukt kul.

Även om man klagar lite efter 4 h spackling att det gör lite ont i händerna, men kom på att jag kan spackla med

båda händerna så det underlättar !

Jag har kommit in i en mer vuxnare fas i livet känner jag.

Även om disk berget är ett faktum så känns det riktigt bra att vara jag.

Att gå i skola och prestera gör något med en.

Att omfamna sig av kärlek och omtänke får ens sinne att lätta.

Att finna ett leende ända in i själen av människor som är mig nära, gör mina dagar lättare.

Att känna att där jag är nu, är bara början på min framtid.

Jag är stolt över mig själv att även om jag känner mig inte tillräcklig, inte pålitlig ..

så står jag där tids nog och kan se bakåt och se att jag lämnat ännu en strid bakom mig.

Att få vara stolt, är en lättnad jag önskar varje dag.

Kan medge att jag kanske inte är den bästa inom allt, men jag ger det ett ärligt försök.

Den 2 april är det nästa möte och då ska jag lämna in mina första skatnings skalor.

Att få igång denna utredning och visa mig själv att jag är på väg till bättre tider, gör något med själen.

Det är inte ofta man visar för sig själv att, f*n se hur långt du har kommit.

Det är bara (snart) 21 år vi pratar om, men det är ändå det längsta jag levt och det yngsta jag kommer vara.

Så för varje dag som går och jag kan få känna att jag en dag, en dag kommer bli helt jag.

Den dagen, kommer jag fira mer än alla födelsedagar, mer än studenten, körkort you name it!

Att få bli den jag alltid velat vara. Den känslan. Att leva som den jag är.

Bäst av allt jag får leva som den jag är samtidigt som jag går igenom denna transformering.

Jag mår bra, och jag tänker f*n må bra!

Hur mycket jag vill ha allting ändrat precis just nu. Och jag önskar den ändringen var redan för länge sen.

Så är jag vid liv nu, jag andas och pulsen slår precis just nu.

Varför inte uppskatta det jag har precis här.

Istället för att fylla sinnet och själen med ångest och skam för att jag inte kan vara den jag är.

Jag kan inte göra något åt det idag ändå.

Förutom att accetera att det är som det är, och ändringen kommer snabbare än vad jag kan ana.

Det var 1 år sen som jag vekligen börja fundera på vad denna känsla är.

Känslan som inte lämnat min sida sen mina barnsben.

Vågade konfrontera mig själv och fråga vad i helsike är detta.

Varför förvsinner den inte och varför mår jag så dåligt när jag försöker stöta bort det.

1 år senare.

Helt otroligt.

Dock så kommer jag slängas tillbaka i tiden väldigt kraftigt imorgon.

Ska träffa vänner till familjen och hur mycket jag än fruktar det, ser jag fram emot det.

När det är så pass sällan man ses, har man väl överseende på att det har skett förändringar.

Det kanske blir några roliga historier om aningar. Om inte, 

Äsch då har jag talat mina ord och jag kan gå hem med vetandet att dom vet.

Imorgon är en annan utmaning

Jobba på Hovet och bli kallad Hon... 

Jag vet inte vad det är men det tar ordentligt på en..

Men inte fokusera på det..

Jag blev frågad idag av någon snubbe i cafeterian om jag var kille eller tjej, JAg bekräftade hans

teori om att jag var kille.. Vilket gör att min klasskompis reagerade men vågade inte fråga vidare..

så jag lär höra om det på onsdag då det är tillbaka till skolan ..

Spännande..

Men jag är sjukt glad att jag lever !

Defenitivt glad för glädjen jag har runt om mig, jag har funnit en ny lycka..

Att ha en krulltott på 3 år springa mot en när han ser mig..

Fy farao vad det är mysigt ! Haha

läs när jag skriver igen!

Ha det!

Det lättar.

Med solens timmar på himelen som ökar med minuter för varje dag.

Känner jag att styrkan inom mig växer sig ner till benstommen.

Jag uppskattar endast mörkret under klar stjärnhimmel, då det känns som tiden står still fast men agentligen

åker 30 km/s . Men just där, liggandes på sol varmt berg tittandes upp och se sandkornen av universum.

Det ger en sorts konstig frid.

Omfamnar mörkret mig utan värmens trygghet, ska jag inte säga att jag är mörkrädd utan jag har mer nattskräck.

Sinnet väcks och alla former kan få liv. Tankar från förr anser sig vara viktiga och till slut har man ett eget universum i taket av tankar. Försöker man fukusera på en tanke, ser man endast dom runt om kring, och försöker man att inte tänka på något så ser man endast den tanken. Intressant men läskigt.

Så med solens timmar som blir mer o mer över himelen får kroppen mer trygghet.

Man blir som blommor, som sträcker sig längs med solens strålar och njuter.

Av värme, energi och ljuset.

Igår diskuterade jag med en f.d klasskompis som arbetar inom film o tv, hon vill starta ett projekt.

En dokumentär om, ah om mig .

Hur mitt liv har sett ut, ser ut och kommer se ut.

Följa mig de två år detta rullas igång.

Filma min vardag, mitt normbrytande, mitt anpassande och min inre strid.

Verkligen framställa hur jag går från mina normer jag ändå har växt upp med.

Till dom jag vill sträva efter.

Jag började redan i tidig ålder ändra på detta utan att veta om det.

Så nu när jag tänker tillbaka på hur det kan det bli, ger det ett sorts leende.

Jag ser på hur vissa val i min vardag, jag står och velar.

Det klassiska som jag o min vän diskutera, var det jag har nämnt tidigare.

Toa, den offentliga toan.

Han - Hon

Jag vet att jag ska in på ena, men vill gå in på andra.

O med detta år har jag börja gå in på herr toan även om jag vet att jag ska gå in på damernas.

bara för att se hur hjärnkontoret reagerar.

Hittils går det hur fint som helst. Det är lite roligt att gå där ifrån med leende och lycko rus haha.

Det känns så rätt, och det är en känsla som jag tror väldigt få förstår sig på.

Vi forsatte diskutera om hur vi ska göra, vad vi tänker och förväntas av detta.

Jag verkligen ser framemot det, det kommer bli häftigt att titta på sen om ca två år.

Hoppas vi håller i projektet under tiden på Testo också, där har vi den mest otroliga förändringen.

Sen kan det självklart bli att min kropp inte reagerar på det. Att själva förändringen kanske inte blir så stor.

Men det är fortfarande att ha ens psykiska och fysiska utveckling på bild. På rörlig bild.

Se tillbaka på tiden som varit och verkligen få en hel bild, på att detta är min historia.

Detta är jag. Ingen annan.

Min förändring till min stolthet, i jaget som honom.

Han jag alltid varit och velat vara, men endast talat i ord och känslor jag inte förstått mig på.
Stått precis bredvid mig, som min skugga.

Försökt fått mig att förstå.

Att ge mig känslan att jag ska vara artig, en gentleman.

Respektera talan av mina närstående.

Sen kan jag medge att jag känner mig som odjuret i '' skönheten o odjuret''

Som försöker sitta där och äta men har till slut maten i hela ansiktet.

Ska nog gå någon form av etik, vett o etikett kurs sen när man ska bete sig som en man.

Det artiga varianten och inte huliganen.

Not lose my temper.

Jag kan känna av att jag ser mig själv i stunder och händelser där jag känner

- det här ska jag göra.

och

- det här vill jag göra.

Enligt normer är kvinnan kortare än mannen.

Jag VILL vara längre än min partner.

Enligt normer ska det vara kjol o klänning

Jag VILL bära skjorta, slips och byxor (detta har jag gjort sen 5-6 år haha)

Enligt normer ska det vara lite fint, tjusigt ..

Jag vill ha lite ruffsigt hår kanske lite små skitig från jobbet.

Enligt normer ska det vara att bli om hållen

Medans det finns inget mysigare att hålla om min partner om natten, när vi sitter i soffan eller allmänt står still

och väntar på tiden. Att höra '' Håll om mig'' När det blåser , det var en självklarthet att jag ska gör det.

Enligt normer ska det vara visa former, visa det kvinnliga.

Tänker jag rakare desto bättre. Inge insytt eller formgivande.

Det är så mycket jag skulle kunna fortsätta med, men jag tror ni förstår.

Det finns stunder där jag vet är vanligast att man som tjej rep. kille gör.

Jag har utan att aktivt göra det, följt min egen vilja.

Successivt ändrat mig, sen var det väl något som gjorde det.

Som la sista hörnbiten på bilen då jag förstog att, denna vilja är något jag är.

Viljan att vara ''han'', är han jag är.

Sen kom frågan, hur gör jag nu.

Och

Nu sitter jag här.

Har börjat min utredning.

Ska börja min utbildning till målare.

Jobbar med tre jobb samtidigt.

Ska börja med en dokumentär om mig själv.

Överenskommelsen med min psykolog sluta med alkohol är igång.

Börjar få in ''Han'' i min vardag.

Jag har fantastiska personer runt om mig.

Livet leker som man brukar säga.

Jag har en posetiv bild både i nu tid och framtid.

Imorgon möte två!

Se hur detta går!

Ha det bra, alla läsare!

Btw

2 månader kvar tills man har överlevt ett år till.

21 bast, världs myndig.

Kan man lagligt åka till Las Vegas och få stå bredvid pappa medans han spelar på maskinerna. Haha!

Se vad man hittar på denna gång, en resa kanske skulle nog vara på sin plats då blir bara frågar - vart?