6 dagar kvar.

Sen ett år tillbaka har jag lärt mig så mycket om mig själv.

Jag förnekade mitt normbrytande. Att vara född i fel kön.

Jag ville inte vara den som mår så. Jag försökte övertala mig själv att jag mådde bra precis som jag är nu.

Det gick, men för varje inbillad posetiv topp. Mörkare och djupare vart dalen jag ramlade ner i.

Till slut fick jag bara sätta mig, andas och fundera på vad i helsike är det som gör det.

Många nätter av prat med mitt ex fick mig att gå till en psykolog, då våra samtal tog skada på vårat förhållande.

När jag väl var där, fick jag inte fram det jag ville prata om.

För jag anklade mig för att jag mådde så, vilket gjorde att jag fick för mig att psykologen gjorde det samma.

Det var en gång jag gick dit, då jag bara kände att jag måste sluta ljuga för mig själv.

Ska jag en dag må bra, ska jag en dag kunna vara helt lycklig till hjärta o själ.

MÅSTE jag sluta ljuga för mig själv hur jag mår.

Tog den dagen och satte mig på ett berg med bra usikt över staden, musik i öronen och frågade mig själv...

Hur mår du?..

Försöka samla, skriva och ta an alla känslor o tankar som agerade av just den frågan.

Sen gå till psykologen och diskutera allt det här.

Att jag på ett sätt alltid har kallats för pojken/grabben, och samtidigt som jag har hatat det.

Har jag fått en inre glädje för varje gång.

Jag tror att, när jag blev utpeckad som kille, kände jag glädjen.

MEN eftersom det var biologiskt fel så försökte jag få den glädjen till hat.

Jag får inte bli glad av att kallas för kille, jag är ingen kille..!

Hade jag lyssnat på den glädjen, och vågat fråga varför jag blir glad av det.

Undra hur min vardag hade sätt ut då.

Med tanke på att jag började kallas för kille redan i åk 3, hoppade över några år då håret blev längre.

men så fort jag klippte mig igen kom det tillbaka. Sen efter åk 9 kom kläderna.

Jag ångrar inte min tystnad om mig själv och hur jag mått. Säger bara att det kunde varit lättare

om jag hade accepterat att det är okej att må dåligt och låta andra se det.

Men utan den inre kamp som har varit, hade jag nog inte blivit den självmedvetna jag är idag.

Så varje inrestrid ger en styrka man aldrig kommer få utan den.

Även om det är förjävligt att må dåligt, ger det än en styrka som strärker än inför nästa strid.

Strida mot mina egna ord gentemot mig själv, att ändra på alla, negativa kommentarer och tankar.

Kräver en otrolig styrka, men man kommer ingen stans om man inte accepterar att det är som det är.

Spelar ingen roll vilken förändring som är framför en.

Accepterar man inte vad som komma ske. Förnekas det bara, då står man mer eller mindre bara still.

Efter 1 år av allt som jag har accepterat inom mig, är det nu 6 dagar kvar innan utredningen börjar.

Jag är inom 6 dagar ett steg närmare mitt JAG, som det JAGet jag vill leva som.

Mitt honom, som är precis under ytan av huden. 

Jag kan inte förstå att jag kommer närmare och närmare den dagen.

Kommer verkligen inte fatta när jag väl sitter där.

För jag känner att jag blir ledsen, för att jag vill inte att detta ska vara nödvändigt.

Jag vill inte ändra på det jag är för att bli lyckligare, medans jag vet att ändras inte detta kommer min egen negativitet att förstöra mig mer, och mitt själv hat kan börja växa till sig igen.

Jag vägrar att må dåligt, när jag vet vad det är som gör det.

Jag vägrar att må dåligt, över något som kan få en ändring till det bättre.

Jag har så länge, försökt att säga att jag mår bra, för att hoppas att sinnet kan börja ha det på repit.

Försökt att intala mig det så att hjärtat ska börja slå för den lögn jag lever i.

Nu när sanningen är så nära fingertopparn känner jag sinnet och hjärtat bryter sig ur möstret jag har kämpat så för.

Oxens viljestyrka som inte accpeterar att må dåligt.

Även om vägen kommer vara den mest okända hittils, så kan jag inte dirket säga att jag har vetat vart jag har gått

innan så att kliva in på en väg jag har sätt vägskäl om tidigare gör egentligen igen skillnad.

Jag vet bara att känslan jag får av denna väg är som nylagd asfalt, fortfarande lite varm men den skönste vägen jag gått på hittils. Så om magkänslan är rätt, jag får mer glädje för varje steg, axlarna och sinnet blir lättare och ljusare. 

Så måste det vara rätt? 

Jag kan inte må så här bra, om det bara är för inget. En lärdom självklart, det är alla steg. 

Men utöver det, så måste detta vara rätt väg att gå.

Sen hur långt jag kommer gå på denna väg, veta jag endast vid dom vägskälen.

6 dagar.

Jävla ned räkning, började på 41 dagar och är nu nere på 6 dagar.

Dessa dagar väntas med

Inspelning idag från 18

Jobb på Globe Arenas Fredag och Lördag.

Vilo dag söndag.

Måndag Grupp samtal med Transit..

Tisdag lugna nerver och försöka att inte få hjärt attack eller gå in i väggen.

ONSDAG. THE DAY.

Så om jag inte har gått upp i rök, lär onsdag vara kapitel nr 33.

Kl 11, Huddinge sjukhus.

Nu, ska jag ta en lång pass på gymmet.

Onsdag, 6 dagar, snart så är jag där.

Spela motsatsen.

Länge sen jag skrev ett kapitel, ett tecken på att jag inte tänker lika mycket.

Livet rullar på, schemat är fullt med jobb eller så är jag allmänt upptagen.

I veckan har jag varit och spelat in scener till en humor serie, det är ett projekt arbete för

studie instetut som är nere vid värtahamnen. Sjukt kul, alla dagar som har varit hittils har varit en

väldigt spännande och rolig upplevelse..

Tror dock att skådespelare är inget för mig, inte nu i alla fall.

Det märkte jag då jag fick en scen då jag skulle spela mer feminin.

min karaktär hittils har varit lite bad ass, inte sagt så mycket utan tala mer i kroppspråk.

Så i denna scen, en feminin frisörska.

Kände att kroppen frös och jag börja skratta för att jag vart obekväm.

Jag är inte så pass säker i min själv att jag kan spela det jag inte vill vara.

Jag är inte så pass säker i mig själv som kille, att jag kan spela feminin.

Det låter lite konstigt, och vart väldigt konstigt.

Jag skulle alltså spela i tio sekunder någon som jag inte har varit på säkert 10 år, om inte mer.

Det gick inte, jag kunde verkligen inte skämta till det på film, i bara tio sekunder.

Jag kände att ibland har jag sånn lång väg att gå, att kunna bli rakryggad.

Att verkligen kunna bli stolt över mig själv.

Andra dagar är jag redan där, jag är till sinne klar med utredningen, väntar bara på dom sista papprerna.

Det är sånt berg-o-dalbana hur pass starkt sinnet är.

Att få ord kan antingen stärka en eller få en helt ur balans.

Snackade om jobb igår, och jag sa i form att jag skulle vilja ha en arbetsplats

där det inte läggs onödiga negativa kommentarer.

Får som svar att det kommer aldrig finnas en plats där det inte läggs onödiga kommentarer.

När jag klev in, innan för dörren hemma, kände jag hur kommentaren tillbaka var så himla onödig.

Jag vet att sånna arbetsplatser är få, men dom finns.

Jag jobbar på en utav dom nu, förskolan i Solna, den är så underbar på alla sätt.

Där är det inte negativitet utan mer nyfikenhet.

Frågorna kanske inte ställs direkt, person till person.

Men dom levereras på ett eller annat sätt.

Jag vet att utredningen jag har framför mig kommer göra mig sårbar.

Fast jag vill inte se det som det. JAG ser det inte som det.

Jag ser det mer som ny kunskap, o jag kan endast ge den vidare om jag är öppen om det.

Man kan inte viderutveckla människan om kunskapen inte förs vidare.

Transexualism är väldigt ovanligt, i alla fall inte lika vanligt som homo/bi-sexualitet.

Och även det kan vara ovanligt beroende på vad det är för människor som man bemöter.

Kan jag vara öppen, finns det chans att människan som står bredvid mig vågar vara öppen också.

Sen lära sig vart och när det passar bäst.

Jag kommer nog aldrig glömma då jag bad om sista kvarten på mötet på jobbet.

Började allt med en enkel mening, som jag kommer använda i fortsättningen

'' Av respekt till er berättar jag detta, då av eran respekt till mig ber jag er tilltala mig som han/honom''

Jag vet att det kommer ta ett tag för er som har känt mig att ändra pronomen.

Att det blir enklare för er som precis lärde känna mig och börjar lära känna mig.

Att ni ger ert bästa är mer än vad jag kan begära.

Ni ska veta att jag är så tacksam att ni gör detta så mycket enklare.

Jag kunde varit en av dom som möter motgång inom detta.

Som knappt vågar tala dessa ord.

Jag är han, honom. Alltid varit.

Jag kommer nog aldrig kunna bli skådespelare för det kvinnliga könet.

Skulle därimot vilja spela androgyn eller maskulin kraktär. 

.. För då kan jag testa olika namn, haha. Se vad som passar bäst!

Sen var det här med namn...

Jag har testat Zackory, det kändes bra att prresentera sig med ett mer maskulint namn.

Men det är inte DET namnet.

Jag börjar mer o mer lämna att försöka ha ''z'' och ''o'' i mitt nya namn, då det begränsar en aning.

Efter första mötet på huddinge, för att känna hur utredningen känns.

Ska jag skapa ett event, med namn förslag haha.

Jag kommer nog aldrig komma på ett eget namn.

Hade Zion i tanke, men vart uteslutet tyvärr.

Är nu inne på William, men min kusin på pappas sida heter det..

Så Liam ? hahaha !

Jag har ingen aning.

Se hur många kapitel det tar innan namnet är fullständigt.

Det är 11 dagar kvar till utredningens start.

Jag tar en dag i taget.

Försöker göra mitt bästa med att hålla huvudet högt för att kunna se målet.

Jag andas och jag lever.

Mitt hjärta slår och mitt sinne vandrar.

Mina fötter rör sig sakta frammåt.

Snart hörs '' Huddinge'' i högtalarna på pendeltåget

och jag kan gå upp till sjukhuset.

Skaka hand med Cecilia.

Sen bär det av.

Inge mer hon.

Min framtid som Honom!

Upprepning.

Tiden går varje dag en dag närmare.. Närmare till vad?

Jag har fastnat i något sorts kvicksand.

Mer jag låtsats som ingenting, mer sjunker jag.

Försöker jag sortera upp vad tankarna beror på står det bara still.

Hur kommer jag upp härifrån.

Jag fastna när min pappa sa Sofie i bilen förra veckan, då jag kände att sinnet spåra ur.

Min kära far som hälsar på mig som sin son. Sa Sofie.

Då vart det systemet ur funktion. 

Det känns som jag har stirrat in i väggen sen dess.

Hackat upp mig på att jag inte har ett ordentligt namn.

Jag har inget ''han/honom'' namn inget ordentligt grabbnamn.

Känner att sinnet går på högvarv, vetandet av att jag har ingen aning om vad jag håller på med.

Vem f*n är jag som försöker leva ett liv jag inte kommer leva förens om ett år.. eller två.

Vem går jag omkring och försöker vara?! Vem är jag?!

Jag har en hel människa att bygga upp, jag har grunden redan.

Grunden till vem jag är har varit i levande form de senaste 20 åren.

Som för var dag byggs vidare på. Personlighets puzzelbiten som slipas och händelser som skapar en.

Jag var på stödgrupps möte igår, där jag försökte få ordning på vad som än får mig att vara i denna kvicksand.

Namn, tidsperpektiv, milstolpar, tackling av negativitet från andra och sig själv.

Namn : Jag har fastnat för Zackory, jag gillar det verkligen, men känner att det inte kommer hålla 100% ut.

Tidsperspektiv : Utredningen av läkare(utredare)/psykolog/kurator = 1 år, IRL + Hormoner = 1 år

Efter detta läkarbesök igen och möte av begäran att få göra operationerna. 

Milstolpar : träffa Läkare(utredare) 1 gång i månaden i 4 månader .. klar där över till nästa människa

                 träffa Psykolog 1 gång i månaden i fyra månader... klar över till nästa

                 träffa Kurator 1 gång i månaden i fyra månader...

(Kan bli mindre enligt min psykolog jag gått till, men dettta är bara önske tänkande)

Dessa tre ska skomma överens om att jag har diagnosen, Transsexuell...

__

Dom tre är där jag behöver mest information, en djupdykning om hur i helvete detta går till.

Ingen kan egentligen säga för att själva utredningen kan vara olika från person till person.

Jag vill ha mitt första möte så man kan få bättre perspektiv i det hela.

Känner att jag går baklänges och hoppas på det bästa.

Närmare 5 mars jag kommer, mindre kontroll har jag över mig själv.

Över hur jag mår, i största allmänhet.

Jag vet hur jag mår exakt just nu.

Men i helhet över en dag, eller två.. känns det som jag pratar om det obefintliga.

Jag känner att viljan är större än vad som är möjligt.

Vardagen jag befinner mig i nu är bara tillfällig.

Vet att det kommer ändras och jag hoppas till det bättre.

Men

Dessa j*vla men..

Jag vill vara klar, jag vill vara med mig kärlek i oändliga sommar dagar, njuta av livet.

Jag vill befinna mig där med henne, hålla om henne, ha henne där vid mig, vakna..somna...

Veta av att det hon vaknar till är jag, jag som jag ser och uppfattar mig.

Inte längre detta mellanting.

Mitt hen som jag verkligen börjar bli irreterad på.

Måste upprepa att tiden går, snart är jag där.

Sista mötet, innan godkänd diagnos.

Sista beslutet innan operationen av mastektomin urförs.

Höll på skriva sista dosen av hormoner, men den kommer väl när jag har några dagar kvar att leva..

Lite läskigt, att så länge kroppen funkar och den vill producera östrogen måste jag ta testosteron...

Om det äns nu funkar så... Men det är så jag har uppfattat det.

Upprepningen jag har för mig själv, för att skuggan inte lyssnar och får ångest och försöker dra ner mig i det hela.

Att tidsperpektivet försvinner och 22 dagar kvar till 5 mars inte har någon betydelse..

Utan jag känner att marken försvinner från fötterna och det är så nära att förlora balancen

och tappa greppet om mig själv..

Jag tackar min självdeciplin som gör att valen jag gjort tidigare blir en dag längre ifrån..

Tycker det är lite oklart vad jag ska göra med min seger inom det.

Fast ändå är självdeciplinen inte på topp, då jag tillåter alkohol i min vardag. 

Men där har jag sagt att f*n ta dig om du hamnar där igen och inte kan ta dig därifrån.

Därimot känner jag en skillnad, något som aldrig har varit förut.

När jag känner att balancer tryter och är på sin kant.

Känner jag kärleken ifrån mina människor runt om som håller i mig som ser till att jag inte faller.

Ser samt bilder av trygghet framför mig som får mitt punken tillbaka, som ser till att balancen återställs.

Jag bokstavligen ser bilder av henne och det hon ger mig och allt till sinnet lungar ner sig.

Det som en nära vän gjorde 2011, när hon frågade hur mår du, en extra gång för att hon såg att det var något.

Som fick mig att öppna upp om allt som var till hjärta.

Gör denna människa också, fast hon ger trygghet av att i min framtid som han, kommer jag bli älskad för den jag är.

Precis som blicken hon ger mig, leendet hon har och känslan av frid. Det är så underbart!

Jag har så fantastika människor runt om mig, jag är så lyckligt lottad !

Om ändå mitt sinne kunde förstå det när hjärtat sviker mig, att upprepningen av och från alla fina människor kunde

ge mig så pass mycket balans att jag aldrig skulle behöva oroa mig över mig själv.

Vår värsta fiende är alltid oss själva.

Upprepning

Posetiv upprepning.

Tiden forsätter gå, även om ditt sinne luras av känslan av negativ evighet.

Jag är älskad, jag lever och jag har en framtid av ännu mer kärlek.

Upprepning.

Jag lever. Forsätt så!

Februari.

Jag kan inte förstå att det är februari.

1 månad och tre dagar kvar.

All denna väntan, på ett möte, som är början på ännu längre väntan och ännu flera möten.

Men det blir en lättnad för varje dag.

Varje dag som går, som blir 24 h närmare.

Det är en sådan konstig känsla i kroppen.

Jag känner mig lättare än någonsin, men det är något som fortfarande inte känns rätt.

Känner mig besviken på mig själv. Arg, ledsen. Näst intill förtvivlad.

Varför måste denna händelse ske för att jag ska kunna sträcka på ryggen fullt ut.

För att kunna vara i alla sociala sammanhang och känna mig stolt.

Varför måste jag .. eller är det bara mitt psykiska måste.

Jag känner den ljuva känslan, den självsäkra stoltheten när jag blir tilltalad som han.

Om jag ändå kunde bli det överallt, om jag ändå kunde få vara så stolt och känna mig sådär glad när jag är utanför vänskapskretsen. Jag vill vara stolt med mig själv, utan att förändra mig. JAg vill vara jag.

För att vara det, för att bli 100% jag. Är det denna väg jag måste gå?

När jag befinner mig bland människor som jag vill ska tilltala mig som han. Som jag inget har sagt till än.

Men något stoppar mig. Sen när den situationen är förbi, känner jag att jag har svikit mig själv.

För att jag inte kan stå på mig. Vad är det som gör att jag inte rättar människan framför mig.

Jag hör ord från närstående - Alla behöver inte veta, inte förens det är bestämt.

Fast där måste jag rätta både du som säger så och mig själv.

Jag måste rätta, jag måste ha rätt sagt, för jag mår sämre av att höra fel.

För mig är hon, fel.

Jag får tillbaka stenen över mitt bröst och tyngden på mina axlar när jag blir tilltalad fel.

Jag är så pass svag i den är förändringen fortfarande att det tär på mig när jag blir tyst.

När orden inte bär . När de ord formas till ljud som ej hörs.

Och för att dom inte gör det blir jag besviken på mig själv som också gör att tyngderna trycker ner mig närmare mot den kalla asfalten.

Jag vill bara spola tillbaka tiden då min pojksjäl hamna i nyfödd flickas kropp.

Hade livet blivit enklare, hade jag mått bättre om det hade blivit ''rätt'' från början.

Sen vet jag att jag hade inte blivit samma männiksa om en annan väg hade varit under mina fötter.

Men all denna förvirring och nedstämdhet, besvikelse och sorg. JAg vill inte bära dessa känlsor.

Jag vill vara lycklig, njuta av alla dagar. Vill vara stolt över mig själv som människa.

Kunna stå för allt jag gjort och gör. 

Jag har varit öppen men denna resa i två hela månader snart. Jag har talat om dessa tankar i 1 år. 

Jag har burit denna stolthet att vara FtM i 6 månader. 

Jag har aldrig upplevet så sanna och lätta hjärteslag. 

Även om jag får bakslag när jag blir tilltalad hon. 

Så kompenserar varje pojkhjärteslag med tusen gånger om.

Det är f*n inte lätt att lägga döva örat till och ha tålamod med människor som inte har slagit om än.

Men att höra alla fina människor som har fått in det, som säger han. Glädjen och leendet. Det är helt sjukt.

Försöker fokusera på dessa stunder, på dom människorna som har fått in snitsen, som tilltalar mig som han.

Ni gör mina dagar!

Jag är så tacksam!

Det gör det sämre dagarna lättare. 

Så tack!

Det är månad 2 av detta år. Resans år. 

En månad kvar innan första mötet, jag längtar så otroligt mycket att starta hela proccesen.

Samtidigt som jag är rädd, känner att modet tryter. Att när det blir 5 mars, kommer jag behöva dra mig i nacken till mötet. Åka lång tid i förväg bara för att ha tid att få kalla fötter, övertala mig själv,för att sen åka tillbaka.

Nästan så jag känner att jag måste lura mig själv för att komma dit.

Natten till den 5 mars, kommer nog bli den mest sömnlösa natten.

Den där söndagen som är innan skolan börjar efter lov. Sån sömnlös natt fast kanske gånger 4759374... 

Känner hela kroppen skakar, för det är sån lättnad. 

Även om hela proccesen kommer ta ett år eller mer.

Är jag äntligen på rätt väg.

Alla nätter jag inte kunnat sova för jag förstår inte varför jag har sån tung sten över bröstet.

Alla gånger jag har försökt att domna bort den negativa känslan genom substanser eller försök till att känna att jag lever.

Alla stunder jag har försökt hittat mig själv bland stjärnorna. 

Alla stunder jag inte kännt för att andas bara sen se hur blicken blir suddig och sen svartnar, för att sen ta djupt andetag för att känna all luft som fyller mina lungor. 

Alla stunder jag stått nära kanten på perrongen, blundat precis när tåget åker förbi, för att sen se min spegel bild i glaset när tåget har stannat.

Alla stunder jag gått i mörkret och inte haft respekt för vad som kan hända om det är fel plats vid fel tid.

Även om dom stunderna kommer åter när hjärtat sjunker. 

Så är varje dag utan dom, ett bevis till mig själv, att lycka och glädje finns tillgängligt för mig med.

Att sluta fokusera på det negativa, fokusera på det posetiva, även om dom stunderna är väldigt få under en dag.

Är det fortfarande stunder, där jag bär leende på läpparna och lycka i mitt bröst.

Månad två.

Nya tag, nya steg.

Bättre syn på mig själv, lättare hjärteslag, posetivare tankar och en längtan till det bättre.

Jag får vara sann till mina människor runt mig och jag får tala i tankar och känslor.

Får har jag väl alltid fått, men jag får för mig själv.

Då jag inte tillåter mig själv att må dåligt bland människor som får mig att må bra.

Människor som får mig på andra tankar att inget negativt finns i min närvaro.

Jag vill ha sommar, med första operationen klar och läkt. 2 år på Testo så man har fått det mer maskulina dragen.

Jag vill gå ut genom dörren och vara där. För det är där jag är till sinne.

Men just nu.

Månad två. En månad kvar till första mötet.

Tiden kommer gå fort snart är jag där.

Tills dess.

Är jag tacksam för livet jag lever och med det människor jag lever det med!

En dag i taget!

Ett speciellt tack till dig, som mitt hjärta växer sig starkare för, för varje dag.

Utan dig vid min sida, hade nog leendet tagit längre tid att bli mitt.

Du är solen i mitt liv! Ljuset som aldrig försvinner från min sida!

Tack för att du är du, och ger mig all glädje och kärlek varje dag!