Testo.

Jag kan inte riktigt förstå det, för två år sen, satt jag på en bergsklippa i närheten där jag bodde.

Tårarna kunde inte sluta och jag kände mig så ensam, jag försökte verkligen leta i alla hörna av mig själv 

på vad som helst, vad som helst som säger motsatsen till vad jag då hade i mina händer.

Jag vill inte ändra på allt för att då kunna lossa på kedjorna som håller mig mot marken.

Vad som, hittar jag vad som helst som säger motsatsen så gör jag det inte.

Jag letade ända in i Juli månad, och den 17 Juli var det något som hände.

Jag landade i mig själv, i om att jag kommer inte hitta något som säger att jag kan är född tjej och kommer

leva som kvinna. Jag vaknade och insåg att detta är jag, alltid på något sätt varit jag.

pojkflicka, han.. aha.. oj.. hon.. , jag har bara inte insett det förens nu.

Jag var i början lite besviken för jag trodde inte det skulle vara så stort.

Men nu..

För varje val som har gjorts sen dess, varje steg närmare den maskulina normen, har jag känt mig mer fri.

Den största friheten kom med mastektomin, borttagning av bröstvävnad. Jag kunde sväva på moln!

Det gör jag än idag, verkligen känner hur rätt den operationen var. Det är helt oslagbart.

Den 24 Juni, kom nästa byggsten. 

Testosteron 4 ml in i skinkan, där det får absorberas och mysa till sig.

Jag har nu alltså gjort allt.

Allt jag fruktade för 2 år sen, skulle bli sån lång proccess, att jag inte skulle klara av det.

Men idag, varje delmoment har verkligen gjort mig starkare.

Jag verkligen bara kan njuta av livet nu.

Det finns inga hjärnspöken som får täcket att väga flera ton. Luften känns inte seg längre.

Det är ett nytt liv jag kliver in i .

Nu fattas mitt diplom, det nya personnummret, sen tar jag studenten från mig själv.

Jag kan se tillbaka på mitt liv och vara stolt, stolt för den flickan jag var, vägen till mitt honom.

Nu ska jag bara njuta, av allt livet kan ge en.

Hålla min vänner nära, hitta på mer, göra alla olika saker jag kännt mig tveksam om.

Vara öppen mot min familj för nu är dom med mig, det är inte många steg kvar innan det nya är vardag.

Det känns lite läskigt ändå, hur tiden har varje dag kännts så långt bort. 

24 långsamma timmar har nu blivit två år.

Jag säger det igen, jag ska bli bättre på att skriva. 

Men som sagt, dagarna flyger förbi och snart sitter vi i sista agu och skrattar åt målbrottet.

Helt jävla otroligt, om jag kunde ta mig själv på axeln för 3 år sen och verkligen redan då kunna ge lite 

av den ro i kroppen jag har idag, bara för att lugna hjärtat och tala om att jag inte behöver jaga upp mig.

Sinnet behöver komma ikapp och komma till ro, innan nya beslut kan tas.

Jag fick för några veckor sen lite hjälp känsla, jag har opererat bort frisk vävnad från kroppen...

men sen tog jag mig på bröstet och kände hur jag log, friheten som sprider sig i kroppen.

Min själ har landat.

Nu kan jag äntligen få upptäcka världen med nya ögon och se fram emot allt som kan hända.

Jag behöver inte skjuta upp på saker, jag kan ta tag i dom. 

Va fan jag har duschat i herrarnas omklädningsrum i badhus, haha. shit vad jag var nervös.

När jag satt och vänta på Jossan efteråt så kände jag hur jag ville hoppa med knytnäven i luften och verkligen göra ett glädje vrål. Kan jag göra det, är det bara gymmets omklädningsrum kvar.. sen har jag gjort allt.

Det tar lite emot ändå, för jag kan möta någon jag känner och ta den diskutionen i omklädningsrummet, kan bli lite svettigt. Haha, men alla stunder har sin tid. Jag får smita in på toan tills kroppen kommer ikapp.

Sen är den eviga diskutionen om namnet. 

Tänk att allt började med Herrman, arbetsnamnet i mammas mage.

22 år senare, blev det en pojke ändå.

Nä nu, måste jag avsluta!

Jag ska försöka skriva runt 1 månad på testo se ifall jag har lagt märke till något speciellt!

Tills dess! 

TA HAND OM DIG, och din medmänniskor vi lever bara engång, ta hand om den.