Det är så mycket mer än bara byta pronomen.

Det är långa dagar, längre nätter av hopp att framtiden kommer bli bättre. Men vad vet jag, jag har ingen aning om hur många dagar jag har kvar innan dom är räknade. Kommer jag få uppleva mitt nya liv så pass att jag kan få leva med min familj i lycka, mina vänner i frihet och min egen familj i förtroende. 

Jag vill ha lätta andetag i mitt bröst, ett leende som inte ändras. Jag vill känna friheten av att ni alla vet min sanning. Hur mycket mod den än tar att ändra er, att få er att ändra mitt pronomen. Det tar mig så otroligt mycket mer än ett ’’ ursäkta’’, för har ni ingen förståelse att det kan vara på flera sätt så måste jag förklara mig själv. Att få de dömande, de ovälkomna ögonen, negativa kommentarer är något jag fruktar över. Dom kommer komma, jag vet, men låt mig få bygga upp ett nytt försvar innan ni attackerar. Jag vill inte gå under på grund av min medmänniskas rädsla.

Det är så mycket mer.. Eller är det enklare än vad jag själv känner. Jag bara skakar av vetandet att jag måste berätta för resterande människor i min omgivning. Jag är rädd för ditt sanna hjärteslag. Dina sista ord egentemot mig, vad kommer det vara. Det är så mycket mer än att jag ska klara av och stå på mina egna ben. Jag ska vara så pass sann att ni känner att ni kan vara kvar i mitt liv, genom allt.

Det kommer kännas så tomt, om och när jag förlorar er på grund av något som jag har haft inom mig så länge. I egna tankar har jag varit så här sen jag var 8 år. Jag hade raden mitt första pojknamn när jag låg i magen. Men kommer det verkligen där ifrån är min fråga. 

Är det samma som att vara homosexuell, Man är det från födseln, men man har sina egna år att lista ut det. Vad alla känslor beror på. Att kunna sortera upp dom så pass att det förvandlas till stolthet. Är det nu samma sak. Att det har varit så här sen jag föddes, men jag har inte ordentligt förstått vad det exakt beror på. Har jag känt att jag måste ta den mer maskulina rollen för att klara av alla flyttar. Eller har jag bara som liten kommit bättre överens med killarna så jag har känns mig som en i gänget. 

Hur kommer det sig att jag känner så här, och att jag känner lättnad i mitt bröst när jag får veta att jag kommer få det jag har vuxit upp till att ändras. Att när jag pratar med min psykolog, och jag får säga att det är så här jag känner så nickar hon och stödjer mig. 

Vi pratar vidare och jag känner glädjen i mitt bröst växa, jag blir så stolt över mig själv att jag äntligen har fått dom orden från mitt omedvetna till talande språk.