2015.

Då var det dags igen.

En vecka kvar till nytt år.

Jag sitter som vanligt när jag har tråkigt och går igenom gamla bilder.

Så såg jag en bild på en konversation som jag o en vän sa för ett år sen.

Då hon kommenterade mina blogg inlägg från december förra året.

Så nu vart jag nyfiken på vad hon menade, så läste igenom dom igen.

Runt december förra året så hade jag inte börjat gå hos ENID än,

Tror till o med att jag inte hade fått remissen bekräftad om första mötet.

Läser att jag är väldigt driven på att det här ska gå, det kommer gå bra,

och full fart frammåt!!

Nu sitter jag här igen.

1 vecka kvar till 2015.

Utredningen är klar. Diagnos är satt och jag väntar på bekräftelse

från remisser till nästa läkare.

Går allt som det ska.

Sitter jag nästa år vid den här tiden och väntar på rättsligarådets svar om nytt personnummer.

Helt sjukt.

17 Juli 2013, gick jag första gången till min psykolog på Stockholm skolornas ungdomsmottagning

Med starka och raska steg om att jag vet exakt vilket svar jag har burit med mig sen barnsben.

1,5 år senare..

Sitter jag med Vänner och familj som gör sitt bästa för att säga Han, honom och

vi allihopa börjar smaka på namnet Samuel..

Helt fantastiskt, faktiskt.

På ett läskigt sätt känns det så naturligt.. Ändå hör jag mig själv säga att detta går emot all

sort biologi, jag borde lära mig att handskas med mig själv utan någon förändring.

Medans min större röst, min mer säkrare håller helt med mig i min förändring.

Detta är inget konstigt, och jag har alltid på något sätt varit och sniffat i de maskilina normerna.

Helhjärtat känns det inte konstigt.

Det känns mer, att det är för rätt. Klockren Hole-in one, perfekt cirlek, rakt sträck.

Det känns så mitt i prick att det känns omöjligt.

Det borde inte kännas så här om jag om 20 år ångrar mig.

Jag kanske har för mycket kol i ångloket, men jag måste fram innan bron framför mig går sönder.

och med taktiken spring över istället för smyg och fördela tygndpunkten.

Det är inte Is jag ska över. Eller?

Jag kanske är för ivrig, men jag låter ändå allt ta sin tid.

Jag bokstavligen skyndar långsamt.

Jag väntar tills jag får min plats i rätt tid än att ringa till ENID stup i kvarten och bara skaka galler.

Min plats i kön är min plats, det får ta den tid det tar.

Det är både skönt och oroframkallande. 

Ta bara operations tillfällen.

Efter som dom inte opererar under sommaren, så blir det höst-vår.

Jag i jaget vill ha den i förrgår om det var möjligt.

medans jag i verkligeheten, den jag ändå lever med nu.

Tänker ta operationen till hösten för då har du nästan inga jobb som målare 

och du kan ta kanske en extra vecka sjukskrivet och inte känna att du sviker 

din egna arbetsmoral.

För tar du den till våren så kanske du känner att du sviker dig själv?

Vad vet jag.

Jag får ta och prata med min kirurg, blir förhoppningsvis klockare där.

Tänk att det också är ''snart''.

MIN första op. Masektomi, för en plattare bröstkorg.

Det blir nästa års fina karamell.

Aj, men jag längtar så!

2015, förändringens år.