Alldeles för mycket.
Att handskas med det här, gör att minnet känns helt ur funktion.
Vissa dagar är jag så mentalt avslagen att jag inte kan minnas vad som hände dagen innan.
Närminnet tar sån skada när det är så mycket som händer.
Det läskiga med allt, att det blir så mycket så det känns som inget händer.
Att hela hjärnkontoret har gått hem och det är bara få celler som håller igång kroppen som är igång.
Känner att vissa dagar är som en tjock dimma, vet att jag tar mig framåt med jag kan lika gärna stå kvar.
Värst av allt att jag känner att känslorna börjar ge vika.
Jag känner att jag känner.. Hahah.. Men vad är frågan.
Hjärnkontoret kan verkligen inte förstå vad som händer.
Jag har varit arg, ledsen, lycklig och helt j kär.
Skrattat mycket har jag med gjort.
Men det känns som att det är en atmosfär runt hjärtat som gör att vissa känslor studsar på insidan.
Ungefär som Solens värme på jorden.
Av allt jag känner och kan känna. Förklarar jag nu som värmeutbytet från solens strålning.
Viss procent tar via muskler som gör att man kan stå rakryggad o le
Viss procent tas an och skapar lycko rus.
Viss procent tar vara på känslorna och låter det cirkulera runt hjärtat men obsoberas inte riktigt.
Viss procent fastnar aldrig och bara stöts bort.
Dessa procent enheter ändras, beroende på vad jag möter om dagarna.
Ibland är atmosfären tjockare ibland tunnare än vinden.
Jag tror att jag allvarligt kände alla sorters känslor när jag satt där och väntade på min tur.
När jag väl var inne, kunde jag inte fatta att jag satt där, första stegen mot mig själv.
Mitt inre jag.
På väg ut därifrån, satte mig i bilen. och jag kände att allt bara kopplades bort.
Hade inte tid att fokusera på vad jag känner om detta.
Jag gjorde lite ärenden.
Kom hem, kollade på film.
Jag får ibland sinnes bilder om hur det var när jag satt där.
Men jag blir verkligen inte smartare.
Längtar till nästa gång.
Kanske jag får mer att ta i.
Onsdag.
12 Mars. 10.30
Uppdrag: Skattnings häften.
Kommer gå skit då timmar känns som dagar och dagar känns som månader.
Äsch, nu slutar vi tänka negativt.
Nya mål ska sättas och jag ska ta mig an mitt liv.
Så som jag vill leva det.
Jag som Honom.
Det tar på en att fokusera på vad jag vill.
Att jag glömmer min omgivning.
Känns som jag inte kommer tillskott med något.
Fast där vart jag rättad.
Att det gör jag visst.
Där är ett tecken för mig att jag inte är med till sinne.
Jag uppfattar det som att jag gör bara min omgivning besviken.
Att jag inte ställer upp att jag inte håller mina löften.
Att jag inte klarar av mina mål jag satte för års skiftet.
Det bara samlas på, all negativ uppfattning.
Vad hände med mina posetiva händelser.
Jag vet att jag gör mycket, men det känns som inget.
Det är som att när jag väl är i situationen, i den posetiva händelsen finns det inget annat i världen.
Men när jag sen vänder mig om, är det bara det negtiva som cirkulerar i hörsel ingången.
Jag fattar verkligen inte vad det är som gör det!
Jag har så mycket att arbeta på, så mycket att tänka på.
Det blir som något konstigt tunnelseende.
Något sorts omedvetet filter i alla fall.
Jag vill bara skaka av mig allt.
Ta mig an det jag verkligen vill.
Och forsätta frammåt där.
Ta mig an att involvera familjen, fokusera på mina vänner och hålla kärleken nära.
Arbeta och plugga.
Till o från alla mina olika hem.
Fick samt som mål av min utredare att sluta dricka alkohol.
- Åk och gymma istället.
Mer för att hon hörde alkoholens påverkan på mig och varför jag tar mig an den ibland.
Att hon ville att jag skulle sluta med den helt.
Acceptabelt men känner lite, får jag inte dricka även om det gäller under posetiva omständigheter?
Jag har varit nyckter under längre tid förut, så de är väl bara att ge sig fan på den igen.
Vara snäll mot levern är inte dumt haha.
Får väl bli sista helgen med alkohol för en tid framöver. Tummen upp för det.
Kanske känslorna kan handskas bättre, då bedövninen bakom alkoholen släpper.
Det avgör tiden.
