Nya Steg, Nya Andetag.

Imorgon ska jag träffa min psykolog som jag har gått till sen i februari 2013. 

Tanken slog mig igår, att det är nästan ett år sen.

Ett helt år.

Helt otroligt.

Jag skulle vilja ha en film på hur jag var för ett år sen. Se ifall det syns hur jag mådde.

Förvirrad men med vetskapen av att jag egentligen vet vart jag är på väg.

Bara att vägen inte är så pass upplyst så att jag ser vart jag är på väg.

Jag har alltid haft en känsla i kroppen av att jag vet vad jag går egenom, jag har bara inte fått det på ord eller känslor. Att något jag har undermedvetet får mig att gå dom stegen jag tar. 

Jag gick till kyrkan igår, till Hillsong. 

Fick frågan efter - vad tyckte du?

Svaret som blev är att jag kan förstå mig på den högre makten, att det är någon/något som kan vägleda dig när du är vilsen i din själ. Att be om vägvisning och lättare axlar, förstålse och tacksamhet. Men jag kan inte hålla med om att du kan sikta dina böner till NÅGON. Sikta den hellre mot dig själv. Din inre väg, förståelse och tacksamhet, är något du som männniska ska finna inom dig. Ditt sinnestillstånd ger mycket om du accepterar hur livet är, hur det kan te sig och alla sanbba vändningar. Acceptera att det blir inte alltid som man tänkt sig. Acceptera att jag som människa kan och mår dåligt, samtidigt som jag ska uppskatta och vara tacksam för alla stunder jag får när jag är glad och lycklig. Din vägvisning du söker, har endast du svar på. Fråga dig själv om hur den vägen kommer att vandras. Dom bästa svaren finns inom dig själv ,du bär med dig dom varje dag. Målet är att bli medveten om vad ditt jag i jaget är. 

Jag kan säga att sätta sig ner, ta djupa andetag och söka inom sig, vem är jag. Har gjort min väg enklare, eller kanske inte enklare men det har gjort mig mer medveten om mig själv. Men även jag stog framför mig själv och kunde inte lista ut, hur jag fortfarande kunde känna mig så otroligt obekväm även om jag var omringad av vänner och familj. Att känna att alla ni är min lycka, men jag , jag som person är inte helhjärtat lycklig med mig själv.

När även jag tittar mot stjärnorna och ber om förståelse för vad jag är, vilken väg inom mig ska jag vandra. Blir jag mållös och förstår mig inte på bilden jag får framför mig. 

Att när jag stog, satt, gick.. och funderade på hur min framtid kommer se ut. Såg jag hur min bild av mig själv var annorlunda än den jag bär nu. Av bara enkelheten om hur jag såg ut. Innan jag förstog mig på vad skillnaden va, kunde jag bli rädd av att jag inte förstog vem jag är. Att jag går runt som ett mellan ting. För manlig för att passa in på normerna som kvinna. Få synpunkter som ändå gjorde att jag inte 100% sågs som man. Att stå där jag stog innan denna väg vart klar för mig att gå, kunde jag verkligen inte förstå varför jag skulle bära denna känsla om mig själv. Varför ska jag gå runt och må dåligt, när jag har det så bra runt om kring mig. Med en väg som har gjort sig klarare på hur jag kan gå. Ger mig en möjlighet att växa som person, testa hur detta känns för att sen ta beslut om det är detta jag verkligen vill. Att gå hela vägen är inget måste, det är en möjlighet. Detta är fortfarande bara ca 5 månader av medvetenhet, av en ny stolthet inom mig.

Jag har nu på ett år, har fått bättre ljus på vardagen. Bättre självkänsla och är otroligt mer bekväm i vem jag är och hur jag kommer bli som människa. 

Jag har nu på ett år gått från vilsen, obekväm, förvirrad men ändå levt som att lösningen kommer inom sinom tid, varför ska jag sitta och ora mig om det nu.

Jag har nu på ett år har funnit början på vägen jag kommer gå, för att i sin enkelhet bli .. jag.

Det kommer nog komma en tid mitt i allt, då jag börjar skratta utav vilka beslut som är framöver.

Då jag kommer höja huvudet till himmelen och verkligen bli helt mållös om hur i helvete kom jag till dessa val i livet.

Jag som liten norrläning flyttat över halva sverige och en vända till USA, ska gå den en väg där allt som är nu, förändras.

Denna dag om ett år, 2015, undrar verkligen hur jag är då, hur långt jag kommit. Vilka som är med mig, hur många som står vid mig. Håller mig om ryggen när jag ska börja ta mitt livs avgörande beslut. 

Jag hoppas verkligen att de negativa känslorna jag bär, inte ska rikta sig och börja gro inom detta. Att mååendet om att vara ett mellanting inte kommer stärkas och bli ett hat, av att jag är varken man eller kvinna. 

Men känslan jag bär nu, om att jag ses och får vara kille överröstar de negativa känslorna jag bär. Det är en sån otrolig bra känsla jag får utav bara denna enkelhet att personer i min omgivning ger ett helhjärtat försök till att tilltala mig som han. Jag önskar att det kunde räcka. Att denna känsla kunde hålla livet ut av bara den enkelheten.

Men jag har vissa stunder då mörkrets svarta täcke är över mig och jag måste finna lugnet för att inte få panik.

Av vad denna negativa känsla än är, accepterar jag dess närvaro och försöker förstå mig på varför jag mår så.

Det gör så otroligt mycket av det som är nu, en enkelhet i sig. Men ju mer jag tänker på att jag inte är 100% jag, slås jag ner till mina knän och har det svårt och ta mig upp igen. Men jag tänker inte tillåta mig själv att tänka negativt om att jag inte är den jag vill vara. Jag lever inte i en lögn, jag lever i en förändring. 

Med nya steg och nya andetag, tänker jag se till att vara ärlig med mig själv. Inte lägga lock på mina känslor och tankar. Utan vara öppen om hur jag mår, för är jag det kommer min utredning bli lättare. Om jag försöker bli medveten om vad jag känner nu, kan jag enklare få det på ord när frågan väl kommer.

Tanken av att bli utredd av någon människa med makten av att lyssna eller gå förbi är väldigt utmanande. 

Hoppas, hoppas verkligen att jag känner mig bekväm i vem jag än träffar, för orden kommer enklare fram när själen är tll ro. 

Nya steg, steg i rätt riktning.

Nya andetag, i friskare luft om sanningen.

Tolvslaget.

Jag var hos ett par vänner i Rönninge. Vi har det hur trevligt som helst. Jag tittar på klockan hur mycket som helst.

Känner att jag har en psykologisk nedräkning. Jag nämner samt denna för mina vänner.

'' det kommer bli så konstigt, för vi är ju vana att tilltala dig som hon, men vi ser dig som kille.''

Allt handlar fortfarande om vane sak. 

Synen av att vara maskulin är alla i min närhet vana vid. Den ändringen var redan 2009. 

Men att gå från att tilltala mig till han, är ett mönster i sig som ska brytas.

Jag tycker det är så fantastiskt vilka underabara vänner och familj jag har.

Vänner som tilltalar mig som hon, som snabbt där efter - NEJ, ZO , HAN.. HAN Zo .. och sen pratar vidare.

Vänner som vi sitter o diskuterar saker och jag tilltalar mig själv som pojkvän, och min vän jag sitter o diskuterar med stoppar samtalet och - Juste, Det är HAN nu , GRattis ! .. Hahah.

Pappa som ringer och säger gott nytt år och innan samtalet avslutas säger lycka till med FtM(en).

Jag får ett sånt härligt leende och känlsa i kroppen. Jag kan inte förstå hur jag vart så lyckligt lottad av att ha sådana fantastiska människor i min omgivning. Jag glädjs så otroligt mycket till att ha er i mitt liv. Jag tackar alla världens gudar till att jag får vandra livets väg med er. 

Jag stog på balkongen själv, tittandes mot himelens alla stjärnor och fyrverkerier. Ser samt svävande lycktor stiga över himmelen. Tänker för mig själv att från och med idag, sen (då) 1 timme. Tilltalar jag mig själv nu som han. Alla i min omgivning kommer säga han. Jag är nu officielt honom. 

Jag kommer nu sätta mig vid brevlådan och vänta på min remiss till huddinge. 

Sen sitta i ett väntrum. Känna min puls stiga, mina tankar kommer gå bananas. Kommer vara hur j*vla nervös som helst. Vilja vända på klacken och gå därifrån i from av tron att jag inte är redo. Kommer tänka tusen gånger om att hur i helvete hamna jag här. Hur tog jag mig hit. Varför är jag här. När får jag gå. 

Tills hjärnan registrerar - Zo, välkommen.

Där, kommer mitt hjärta stanna.

Där, när mitt namn utalas av min utredare. Kommer min kropp att frysa.

Där, när jag tittar upp på personen. Kommer jag tappa andan.

Där, det klock slaget. Kommer jag ställa mig upp. 

Där, Just då. Kommer jag gå mina första steg till mitt liv.

Mitt liv som honom.

Mina känslor jag har nu. Är längtan, stolthet, glädje och rädsla.

Längtan efter friheten av att vara jag, jag som bekväm självsäker människa.

Stoltheten av att få bära en sådan resa, att få visa alla människor att rädsla är okej. Att övervinna den är en stolthet.

Glädje över att jag har äntligen funnit vad som har gjort mig så osäker i mig själv. Kunna få hjälp till att bli jag, Jag som den glada personen ni alla har mött. Jag kan äntligen få glädjas med er. Till mitt hundraprocentiga jag.

Framför allt känner jag rädsla. Över allt vad min omgivning är. Alla obesvarade frågor. Rädsla för det omedvetna, det som än ej har beskådats. Rädsla att förlora allt jag håller kärt, det som gör att jag vågar gå dessa steg.

Framför allt rädslan om att mitt mod tar slut. Rädslan av att jag inte vågar stå på mig själv. Att jag gör mig själv besviken och vänder mig själv ryggen till. Där kanske man tänker hur är det möjligt?

Jag har fallit till marken, med känslan att jag inte kan andas. Känslan av att jag är otillräcklig.

Detta är bara mina ord, ingen som har sagt detta till mig. Men mina ben har inte alltid kunnat hålla mig uppe.

När sånna stunder kommer, känns det som jag vänder mig själv ryggen till. Det jag så hårt arbetat för, att känna att jag är en bra människa. Jag får inte tilltala mig själv i negativa ord. Jag är rädd att dom orden ska börja rikta sig till denna resa.

Resan jag nu går, resan från Hon till Honom. 

Jag fick höra att min medmänniska inte förstår varför jag går denna väg då jag inte har hatat mitt biologiska jag. 

Det är för att jag vägrar lyssna på det hatet till mig själv. Jag fokuserar hellre på att jag har kunskap att tala i visdom, jag kan teckna, kan några få dans steg och att jag kan göra min medmänniska glad av min närvaro. 

Varför ska jag då tala i negativa ord om mig själv, det mår jag bara dåligt av. Det vill jag inte göra, tar så otroligt mycket mer energi. Än att glädjas för det lilla man har runt om kring sig.

Tolvslaget till den 1 Januari 2014, tittade jag på himmelen och sa tack. Tack för alla dagar jag lever och alla kommande dagar jag får njuta av livet. Jag uppskattar varje dag, speciellt alla mina kommande dagar som jag kommer få, där jag får leva i frid med mig själv. 

Att se min älskare titta mig i ögonen och känna att min själ är lika lugn som vatten i ett glas. 

För enkelheten av att hon tilltalar mig som han. Tittar på mig och ser mitt jag i honom.

Kan jag få det lugnet till en alldaglig känsla, kommer jag aldrig kunna säga til mig själv att jag är otillräcklig.

Från o med ett tolvslag som äger rum 365,25 dagar, men som på 31 dec är en högtid. 

Gjorde jag ett aktivt val av att omfamna min stolthet till en långvarig känsla. 

Jag kommer göra mitt bästa till att vara stark och stolt för mitt mod till att var jag.

Snart är första dagen på detta år slut. Jag längtar till min nästa dag som honom.