Sakta, snart.

Jag pratar med er, ibland dagligen men det är i alla fall flera gånger i veckan. Alla ni, mina vänner och i min familj. Ni finns där bara några få samtals toner bort. 

Det värsta är att jag inte vågar höra av mig, för jag vill inte störa. Jag måste bli påmind att ni finns där att ni bryr er om mig. Jag försöker dagligen samla mod till att berätta för min mamma min pappa och min bror om vad som händer, vad jag går igenom. Men det är svårt, jag vet inte hur jag ska börja, hur jag ska säga det. Ni tre är en sådan stor del av mig, ni är mitt kött o blod, min uppväxt, mitt bevis på att jag i grund o botten finns.

Jag hoppas att jag kan ge detta i eran hand, dessa kapitel, att jag då har skrivit så pass långt. Att när ni har läst klart finns det inga frågor bara ett accepterande och ett leende.

När skilsmässan kom och tog med sig allt som var vi. Skilsmässan var våran livs tornado som hade svept förbi våra liv och lämnat oss alla på olika sinnes tillstånd. Vi tog det olika hårt och när vi från början inte pratar så mycket vart det svårt att prata om hur vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag tog tillfället i akt när jag vaknade upp ur mardrömmen att testa mina egna ben. Se vart jag är, se vart jag står. Känna efter hur jag mår, bli medveten om vad som på värkar mig. 

Bli starkare i mitt JAG.

Idag, starkare än konstigt nog någonsin, känner jag en kostig känsla av att jag är själv. Ni vet inte, ni har ingen aning, jag försöker öppna mitt hjärta och sinne till er, men det är något som stoppar mig. Vad det än är, har jag inte modet att övervinna det, inte nu. 

Jag är snart där, jag kan känna orden bli meningar, meningar blir till rader. Och det är dessa rader ni nu läser. Mina tankar, mina känslor.

Varje kapitel blir som ett kapitel för mig. En tanke blir nerskriven och jag kanske kan lättare få er att förstå. Men detta är en chansning. Vad som kommer ur denna text vet jag endast när sisa ordet är skrivet. 

Jag vill att det ska vara enkelt, att denna känsla jag är burit med mig hela livet, har ni på vägen redan sätt. Att detta inte kommer som en överraskning, att jag blir älskad för den jag till slut kommer bli samtidigt som jag är älskad för den jag är idag.

Jag fruktar den dagen, samtidigt som jag längtar, då ni äntligen får höra vad jag går igenom. Att ni kan läsa er igenom dessa rader och kanske lättare förstå. Jag hoppas verkligen att dessa ord o meningar kommer hjälpa er, på samma sätt som det har gett mig modet att säga det högt. Jag vill att ni läser om allt ihop så fort ni inte förstår. Att ni inte endast bara vänder dessa papper upp och ner och tittar på mig. Utan försöker helhjärtat förstå, vad detta betyder för mig. För er, för oss och som familj. 

Skrivet på bussen hem.

’’Jag älskar er, min familj, förlåt för att jag inte har modet att säga vad jag går igenom. Jag vill inte att eran kärlek till mig ska ändras, att ni inte kramar mig lika hårt att ni inte håller mig nära erat bröst. Att jag inte ska få hålla min förstfödda brorsdotter, att jag inte ska bli sedd och given den lilla gemenskap vi har kvar. 

Jag har inte modet i mitt bröst att säga er denna sanning, men jag kommer hålla mina vänner hårt om händerna blunda och säga det högt. 

Jag har blivit accepterad och älskad av mina vänner och kollegor, vissa med stor närhet o andra med ett stöd i form av de dom själv klarar av.

Jag kan inte fatta att detta händer.

Jag kan inte förstå hur det blev så här. Men det är så.

Allt jag önskar är eran närhet o kärlek. Jag har väntat så länge att få säga detta högt till er och jag vet inte om min röst kommer kunna bära dessa ord när ni väl står i min närhet. Eran förståelse och vilja att vara i mitt liv kommer ge mig den styrka som fattas till att verkligen förstå vad jag behöver gå igenom för att vara i fas med mina egna hjärteslag.

Förlåt för att detta är min sanning, men jag blir stoltare för var dag, jag kommer till slut inte behöva säga förlåt för det jag bär. O med eran medvetenhet kan mitt sista förlåt bli stolthet.’’

Ni blir fler och fler.

Ni bler fler o fler, fler som vet min sanning. Sanningen jag just nu skriver ner. Ni fär veta jag får säga det högt o högre. 

Jag fick frågan hur känns det, och helt ärligt, känns det helt underbart att ni nu börjar komma in i det. Att till o med ni tycker det är en självklarhet. 

Jag får känslan, om det är så enkelt att säga det till vänner, gamla som nya, vad är det som egentligen tar emot för att berätta det för min bror, mamma o pappa. Ni är dom viktigaste människorna i mitt liv, varför är det då så svårt att involvera er i det här. 

När till o med barnen rättar varandra och sina föräldrar att jag är en han. Varför ska det ta emot så mycket att säga det till er. 

20 år, snart inne på mitt 21 år. 

I 6 år har jag varit öppen homosexuell.

I 4 år har jag varit stolt homosexuell. 

I 13 år har jag varit omedveten om vad min själ bär med sig.

I dag för 8 månader sen blev jag medveten om en obekväm känsla växa inom mig.

I dag för 4 månader sen blev jag mer medveten om vad denna känsla kan va.

I dag för 3 månader sen började jag dela denna sanning med mina vänner.

Den 11 Maj Jag och Alexandra förstår vad sanningen betyder för mig.

Den 17 Juni kunde jag säga det till min psykolog. Säger det samtidigt högt till Emelie.

Den 18 Juni Midde får veta

Den 25 juni Nanni får veta

Den 28 Juni Elin Får veta

Den 5 Juli Josefine får veta.

Den 9 agu Sanna får veta.

Den 17 agu Rebecka min kusin får läsa denn text.

Den 19 agu Adele får veta,

Den 22 agu Carin o Yemi mina kollegor får veta.

Den 24 agu Ninni får veta medans jag tatuerar mig 

Den 29 agu Isabella en kollega får veta

Den 31 agu Sara får veta. 

Vid 13 tillfällen har 15 personer fått höra sanningen.

1 släkting, 10 vänner, 3 kollegor och min psykolog vet.

Det är helt sjukt hur lite men ändå mycket folk vet om detta, den vet också 20 barn som jag jobbar för. Men inte i den förståelsen mina 15 personer vet. Helt otroligt, jag ser bara hur denna lista växer och för varje namn som får veta sanningen. Växer stoltheten inom mig och jag kan för varje gång säga det lättare o lättare.

Att ställa om.

Jag vet att det kommer vara alla sorters reaktioner till dessa ord. Till denna nya stolthet jag bär. Jag vet inte hur du kommer ställa dig egentemot mig till detta. Den rädslan om sanningen lämnar mig aldrig. 

Den omedvetna sanningen, den är alltid skrämmande, det spelar ingen roll inom vad man säger det eller hur man säger det. Hur enkelt det är att utala den, den omedvetna sanningen är bara ivägen. 

Jag gick ifrån att säga nej nej nej nej till denna tanke att jag så pass bara la undan den, levde i ett mellan ting men tvekade inte att motsäga alla tankar om det förut. Så fort någon frågade om mitt pronomen, la ja i alla bromsar i systemet och vände tvärt. Men för varje gång den frågan dök upp. Kände jag också hur bromsarna slutade ta lika hårt, o mitt sinne började fundera över varför. Varför kommer det sig att jag mer o mer vänjer mig vid att kallas för kille är det för att jag har hört det så länge eller är det för att just mitt sinne vill bryta sig ut o ta an det pronomen som har använts. Den växande bäbisen i magen som blev kallas herrman, kände i hjärta att en pojk själv kommer vi i slut ändan växa till. Vi kommer till sinne och i kropp förändras så pass mycket att person numret bör ändras. 

Min fråga när jag tittar på dig när detta sägs, den frågan som inte slutar snurra i mitt huvud är.. hur kommer du älska mig vetandes om sanningen. Om min sanning, min stolthet, i honom.

Jag ser det inte som en diagnos eller ett läkarens konstaterande utan en ny stolthet mitt hjärta mer o mer klarar av att bära.

Det är så mycket mer än bara byta pronomen.

Det är långa dagar, längre nätter av hopp att framtiden kommer bli bättre. Men vad vet jag, jag har ingen aning om hur många dagar jag har kvar innan dom är räknade. Kommer jag få uppleva mitt nya liv så pass att jag kan få leva med min familj i lycka, mina vänner i frihet och min egen familj i förtroende. 

Jag vill ha lätta andetag i mitt bröst, ett leende som inte ändras. Jag vill känna friheten av att ni alla vet min sanning. Hur mycket mod den än tar att ändra er, att få er att ändra mitt pronomen. Det tar mig så otroligt mycket mer än ett ’’ ursäkta’’, för har ni ingen förståelse att det kan vara på flera sätt så måste jag förklara mig själv. Att få de dömande, de ovälkomna ögonen, negativa kommentarer är något jag fruktar över. Dom kommer komma, jag vet, men låt mig få bygga upp ett nytt försvar innan ni attackerar. Jag vill inte gå under på grund av min medmänniskas rädsla.

Det är så mycket mer.. Eller är det enklare än vad jag själv känner. Jag bara skakar av vetandet att jag måste berätta för resterande människor i min omgivning. Jag är rädd för ditt sanna hjärteslag. Dina sista ord egentemot mig, vad kommer det vara. Det är så mycket mer än att jag ska klara av och stå på mina egna ben. Jag ska vara så pass sann att ni känner att ni kan vara kvar i mitt liv, genom allt.

Det kommer kännas så tomt, om och när jag förlorar er på grund av något som jag har haft inom mig så länge. I egna tankar har jag varit så här sen jag var 8 år. Jag hade raden mitt första pojknamn när jag låg i magen. Men kommer det verkligen där ifrån är min fråga. 

Är det samma som att vara homosexuell, Man är det från födseln, men man har sina egna år att lista ut det. Vad alla känslor beror på. Att kunna sortera upp dom så pass att det förvandlas till stolthet. Är det nu samma sak. Att det har varit så här sen jag föddes, men jag har inte ordentligt förstått vad det exakt beror på. Har jag känt att jag måste ta den mer maskulina rollen för att klara av alla flyttar. Eller har jag bara som liten kommit bättre överens med killarna så jag har känns mig som en i gänget. 

Hur kommer det sig att jag känner så här, och att jag känner lättnad i mitt bröst när jag får veta att jag kommer få det jag har vuxit upp till att ändras. Att när jag pratar med min psykolog, och jag får säga att det är så här jag känner så nickar hon och stödjer mig. 

Vi pratar vidare och jag känner glädjen i mitt bröst växa, jag blir så stolt över mig själv att jag äntligen har fått dom orden från mitt omedvetna till talande språk. 

Första orden.

Det finns mycket inom mig, tankar, kärlek och hopp.

Jag har alltid vetat vad de omedvetna har att ge, men nu, finns det så mycket mer. 

Ett nytt pronomen, en ny stolthet, att få vara rädd för det, att kunna vara modig för det.

Det finns mycket just nu som bara är tankar, tankar om de kommande känslorna.

Att ändra på någon som har varit uppenbart i 20 år. Jag kan inte se den framtid jag alltid sätt, men jag vet att den är där, hoppet som lyser bara så starkt att den bländar mig. Dessa nya tankar finns i min framtid, att få uppleva, känna mycket sorg men ännu mer glädje. Att veta att de kommande året kommer att ge lika mycket sorg som glädje, att gå bakvänt men ändå veta att det är åt rätt håll. 

Men finns det en möjlighet att det egentligen har varit tvärtom, är det därför jag har fallit så lätt förut. 

Detta kapitel kommer vara det svåraste jag har tagit mig an, men det kommer nog att vara svårare att veta att jag går rätt väg, och veta att det är okej, att säga nej, stop, inte säga mer än vad mitt hjärta kan ta. Inte ta mig an mer än vad min själ kan bära, mina axlar tål. Att alltid hålla detta leende uppe är inte ett måste det är en vilja. En vilja att ha glädje, att visa glädje är inte ett måste . Det är en möjlighet. 

I 20 år har jag varit, lillasyster, dotter, flickvän, väninna, inom snar framtid kan det ändras till lillebror, son, pojkvän, killkompis.. Han istället för hon. Man istället för Kvinna. 

Jag påbörjar ett livs stora kapitel.. Vem som jag tackar för i förorden, vet endast dom. Vem jag kommer tacka som har vetat verkligheten. Det finns inget som står mig i vägen för den lyckan. Det finns en känsla som aldrig lämnar min kropp.. som mitt sinne inte vill släppa.

Att det som finns idag inte kommer att finnas i min framtid. Det kommer att ändras så pass mycket att det osynliga blir synligt o det synliga försvinner.

Jag undrar om hur det kommer att se ut, hur det kommer att kännas. När det väl ändras, när skelettet växer, rösten sänks, muskler växer, attityd, bröstet.. hur kommer det se ut om två år, hur långt har jag kommit. Är jag kvar eller är jag längre fram än vad jag kan veta.

Vart finns du, du som står bredvid mig står du kvar? Håller du dina ord fortfarande? Är vi kvar där vi sist gick eller är du med mig. Jag kan inte se min framtid utan att ha dig vid mig, det är många utav er mina kära vänner jag inte skulle klara av denna värld utan. 

Ni har fått veta detta i olika tider för att jag inte har haft mod att säga det till er. Jag har ännu mindre mod att säga till min familj, min inre cirkel av tillit. 

Jag har så mycket jag vill få sagt, men det finns inga ord jag kan säga det på.

Förutom .. Jag är ingen Hon… Jag är en Han