Obalansen i sinnet.

Detta handlar egentligen om går dagen, men jag fann ingen tid att förstå varför för att kunna få det i skrift.

Oblansen börjarde när jag går i min vanliga takt på jobbet, då jag möts av en kollega som säger - Tjenare madam.

Då under en sekund, stannar hela min själ och jag väks av sinnet som skakar om mig själv at att han vet inte, han är o okunskap om detta. Men den sekunden fick mitt sinne ur balans. Just där o då kände jag det inte, men kände att jag tappade humöret och orken. Men jag var under arbetstid så viftade bort det hela för det finns ändå ingen tid att tala om för honom hur det ligger till. Att jag från o med 2014 är under manliga tilltals namn.

Arbets dagen gick vidare, jag slutar, sätter mig ner och ska andas i två minuter innan jag ska åka till centralen.

När väl på bussen känner jag hur humöret är inte på topp, men får ingen ärlig chans att starta om systemet.

Känner att det är något som gnager, men är inte i sinne för att kunna ta reda på vad det är.

Jag finner heller ingen ro i kroppen,
Jag kann inte slappna av och jag känner att jag blir irreterad av små saker.

Jag går till slut ifrån allt och tar fram antekningar på mobilen och börjar skriva där, för jag måste få ut vad mina tankar än snurrar i.

___

Det bara kryper i skinnet på mig, jag försöker att inte hamna i ett mellan ting.

Du bestämmer dig under detta år om du ska vänja dig vid tanken av att jag kommer bli grabb eller så kommer vi ha en väldigt svår relation efter min utredning..

Tårarna är sekunder ifrån att nå min kind när jag tänker på allt det här. Det får mig i sånn obalans, och jag inte än är där som människa av att kunna tackla dessa stunder.

Jag blir hänvisad och tilltalat som tjej. som kvinna. Jag vill bara säga ifrån.

Men hur fan ska jag säga det utan att jag faller ihop av konstig kombination av ångest och förvirring.

För att jag inte kan uttala orden rätt så att du förstår vad jag känner..rättare sagt, så jag förstår vad jag känner.

Detta är så nytt och så färskt att jag knappt vet ibland om jag ska skratta eller gråta ..

Jag behöver ditt stöd, o jag vill vara fem år och vilja ha den utan att be om den.

Det är så konstigt att känna mig så bekväm i sällskap av vissa personer och sen kommer till min inre cirkel av tillit och jag känner mig så tyst, så obekväm på ett sätt . Känner mig helt lost. Det spelar ingen roll vem utav de tre jag pratar med, det känns som jag måste anpassa mina ord och tankar. Jag får inte uttala mig, jag ska sitta där i tystnad och inte bli hörd. Jag ska rätta mig efter en tystnad som ingen har hört.

Att känna en viss sorg att jag inte tillåter mig själv att vara jag, bland min inre cirkel känns så fel. jag vill ändra detta mönster men känner känslan av att talar jag dessa ord kommer jag bli tillsagd att vara tyst. Tala ej de ord, du inte vet att du kommer bära. Jag blir först o främst tystad av mig själv, för jag vill verkligen inte tala de ord jag inte kan bära. Jag vågar inte övertala den negativa känslan om mig själv, framför allt för att jag har burit den så pass länge att jag känner i vissa stunder att den fortfarande har rätt .

Detta är inga ord jag vill ska bli hörda. Men du måste veta, jag behöver så otroligt mycket styrka av att ens kunna gå upp med ett leende om jag inte har något jag kan vara lycklig med. Då jag kan sträva efter något, sätta upp ett mål inom mig.

Jag vet att tystnad och våga känna, är otroligt skönt. Men det är att gå på lina och jag har inget att hålla balansen med förutom mina lugna hjärteslag . Som dock försvinner efter att ljudet runt omkring mig försvinner.

Jag kan gå sönder, läs jag tar sönder mig själv på väldigt kort tid. Att hinner jag inte markera vart jag sist var, blir det en oändlig väg att gå, för att hinna tillbaka till mig själv innan det svarta täcket släcker ljuset min omgivning ger mig.

Det kan börja med något så enkelt som en kommentar jag inte tar illa upp, men som får mig ur balanse på ett sätt jag inte är riktigt medveten om. Om varför jag blir i obalans, vilket gör att oron i kroppen börjar leta efter saker att vara ängslig om och börjar hitta allt gammalt skit innan jag fattar vad som får hela insidan att frysa till. Då just denna stund har jag både den nya som jag inte kan få grepp om samt allt annat som har varit. Det är som om mitt sinne låser upp låsta dörrar och sen är så stressad att jag glömmer låsa dörrarna igen, vilket gör att det som är på insidan rinner ut.

___

Jag raderar resten jag skrev efter det, för de orden är inte öppet för allmänheten. Det är inget jag kan medge att jag går igenom.

___

Jag vet att jag har lång väg att gå innan jag kan känna mig lycklig och vara lycklig med mig själv, samtidigt. Att kunna vara stolt för den människan jag är när jag är stolt för människorna runt omkring mig.

Vare sig den vägen är posetiv eller negativ kommer jag gå igenom den. För att jag måste.

Att gå först inom något som är omvälvande tar mycket på krafterna. Men klarar jag av denna väg och kan sen hjälpa min medmänniska att kunnna gå denna väg lättare. Kommer jag kunna göra detta tusen gånger om. Det är också en av anledningarna om varför jag skriver dessa ord. För att det kan hjälpa någon annan. Hjälpa till att förstå att det är inte fel på dig som människa, du måste bara lära känna dig själv. Lyssna inte på omgivningen utan stå på dig själv. Kan inte omgivningen se hur underbar du är är det deras problem inte ditt!

Jag medger att denna resa är omvälvande, för du och jag kommer frågesättas om varför det är som det är. Men det är bara att le och säga, när jag vet svaret talar jag om det för världen runt om mig. Det finns inget svar på livet, du har möjligheten att spekulera och måla den bilden helt själv. Jag bär inte svaret om varför vi mår som vi gör, jag ger en möjlighet till en teori. För detta är vad jag känner och går igenom.

Obalansen i sinnet som gör att man kan gå från att vara den lyckligaste människan på jorden, till att känna att man kysser asfalten så hårt att man aldrig känner att man kommer kunna stå upp igen. Är den största gåtan inom mig.

Jag har som mål att besvara den, se ifall jag blir klokare. Fram tills dess, ska jag lära mig att njuta av det som är. Tacka mitt liv att jag får leva dessa dagar, även om jag får känlsan av att nu är det slut. Så ska jag banne mig bevisa mig själv att se, se vad du hade missat om du hade valt bort livet den dagen. Bevisa för mig själv att lyckan du letar efter så hårt, har varit precis innan för hjärtat. Även om det finns stunder då jag är helt blind och inte förstår varför jag går igenom det jag tar mig an. Men det svaret finn väl också längre fram.

Tålamod o väntan, så kommer svaret att finnas närmare än vad jag själv anar.

Jaga inte efter balansen, utan finn den inom dig.

Sista mötet.

Sista mötet på Stockholms ungdomsmottagning.

Dit jag har gått sen februari 2013. Det är 11 månader sen.

Första gången jag gick dit, var för att jag blev mer o mer medveten om en obehaglig känsla.

Pratar en till två gånger i månaden med min psykolog, om att få svar om känslan.

Då i Juli får svar på frågan så pass att jag kan känna ny stolthet över vad jag har kommit fram till.

Sista mötet av vägledning till min resa. Sista mötet känns riktigt härligt att säga.

Nu är det bara väntan till första mötet på Huddinge.

Fick också en summering på hur min psykolog tycker det har gått för mig.

Att få höra att man gjort framsteg och att hon inte alls är orolig om att det kan vara fel väg att gå.

Då jag har tänkt igenom detta ordentligt, har bra stöd runt om mig och att jag är öppen med vad som händer.

Att det har varit intressant och lyssna på vad jag har att säga och roligt att lära känna mig.

Jag fågade samt hur tidsplanen ser ut, hur hon tror att min tidsplan kan eller kommer se ut.

Utredningen där jag kommer få träffa på psykriatiker, psykolog och kurator är på ca 1 år.

Med ca 1-2 möten i månaden, där jag ska ''godkännas'' av dom personerna jag träffar för att kunna gå vidare.

Skrattar lite för mig själv nu, då jag bara tänker på när jag spelade Super Mario Bros med storebror när jag var mindre, att man måste klara av banan för att kunna komma vidare. haha!

Min psykolog tror att mitt utrednings år kan bli kortare då jag har redan kommit en bra bit på vägen med mig själv.

Att dom frågerna jag kommer få hos alla läkare har jag hyfsat redan koll på, vilket gör att jag kanske inte behöver gå så många gånger till varje person. Men det beror också mycket på hur jag mår, just där och då. 

Som sagt allt kan hända här i livet.

När mitt år under utredning sen är avklarat och jag har fått min diagnos, börjar hela kalaset av stora val. Vilket kommer först, hur många val ska göras och hur lång tid kommer det att ta och vilka läkare ska jag träffa. 

Då om jag ska ta testosteron, behöver jag gå till en hormonläkare.

Då om jag ska göra en mastektomi, behöver jag gå till en kirurg.

De är mina två första val jag kommer rikta in mig på. Lägga högst på '' want to do'' -list.

Känns ändå absurt, på ett sätt. 

Eftersom i känsla är jag på ett sätt redan klar med allt. Fast det finns tydliga bevis på att jag knappt har börjat.

Men ändå, jag känner mig hel då jag bara kan få leva i min vardag. 

Det är bara under vissa omständigheter där det blir tydligt, de jag känner , att det är en sån lång väg att gå tills det blir verkligehet, till min känsla blir en alldaglig verklighet.

Att planera sin framtid på detta sätt trodde jag aldrig skulle ske,så som jag har förnekat detta så länge. Känns så konstigt. Har gått så länge med en känsla som kontrollerar mig i mitt välmående. Att jag nu ska få frid känns ... otroligt.

Även om det finns många stunder som fått mitt sinne att inte se ljuset, skulle jag inte göra den vandringen ogjord.

Dom gångerna jag har mått dåligt och känt alla de negativa känslorna så har det ändå fått mig att se fram emot min morgon dag där jag kan få njuta av ljuset åter igen. 

Jag är inte helt nöjd med det jag har gjort, men det är också en lärdom i sig. Val och händelser som har varit, man ibland önskar att det kunde bli ogjort. Men sen får man också tänka att, hade dom valen och händelserna inte skett, skulle dagen i dag vara annourlunda. Min dag som den är nu, med de människorna jag har närvarande skulle jag kunna gå samma väg igen. Det jag egentligen bara önskar att jag hade gjort var att ta hand om min ångest tidigare. Fast också den har jag lärt mig att hantera, det tror jag är min viktigaste lärdom om mig själv. 

Varje lärdom är en möjlighet till det bättre.

Det är ur det posetiva perspektivet.

Varje misstag är en lärdom.

Skulle jag se som de negativa perspektivet.

Så redan där är jag redan på god väg inom mig själv.

När min rafiki slog mig i bakuhuvudet och frågade - Hur mår du, egentligen, på riktigt?

Fick mig att inse att sinnes inställningen till mig själv är i förnekelse, detta var för 2,5 år sen.

Det kanske låter lite för dig som levt längre än mig, men när dagar kan kännas som veckor, är 2,5 år otroligt lång tid. Jag gick runt och målade upp en bild till alla runt om mig att jag mådde bra, jag målade den så bra att jag själv kunde tro på det. Jag sa det så pass många gånger, att det vart till slut min sanning, även om det var lögn.

Helt otroligt. Jag blir så ställd av tidens roll i livet. 

Att jag gick in hos psykologen på ungdoms mottagningen för sista gången innan huddinge hör av sig. 

Trodde jag aldrig att januari 2014 skulle innehålla, för ett år sen.

Just nu, känner jag att en stor klapp på axeln för det jag har åstakommit för mig själv är på sin plats.

Jag tog ansvaret om mig själv till mig själv, att bli till den bättre människan, i alla fall få mig själv att förstå att jag är en bra människa.

Sista mötet innan kartläggningen om mig själv blir på riktigt.

Fy i farao, vilken jävla resa. Men jävlar vad jag är taggad att komma igång!

Mitt sista möte innan första mötet.

Idag känslan jag bär, vill jag ska växa sig ännu större ännu stoltare. Jag vill kunna le, helhjärtat. En dag, är den dagen min. 

Nya Steg, Nya Andetag.

Imorgon ska jag träffa min psykolog som jag har gått till sen i februari 2013. 

Tanken slog mig igår, att det är nästan ett år sen.

Ett helt år.

Helt otroligt.

Jag skulle vilja ha en film på hur jag var för ett år sen. Se ifall det syns hur jag mådde.

Förvirrad men med vetskapen av att jag egentligen vet vart jag är på väg.

Bara att vägen inte är så pass upplyst så att jag ser vart jag är på väg.

Jag har alltid haft en känsla i kroppen av att jag vet vad jag går egenom, jag har bara inte fått det på ord eller känslor. Att något jag har undermedvetet får mig att gå dom stegen jag tar. 

Jag gick till kyrkan igår, till Hillsong. 

Fick frågan efter - vad tyckte du?

Svaret som blev är att jag kan förstå mig på den högre makten, att det är någon/något som kan vägleda dig när du är vilsen i din själ. Att be om vägvisning och lättare axlar, förstålse och tacksamhet. Men jag kan inte hålla med om att du kan sikta dina böner till NÅGON. Sikta den hellre mot dig själv. Din inre väg, förståelse och tacksamhet, är något du som männniska ska finna inom dig. Ditt sinnestillstånd ger mycket om du accepterar hur livet är, hur det kan te sig och alla sanbba vändningar. Acceptera att det blir inte alltid som man tänkt sig. Acceptera att jag som människa kan och mår dåligt, samtidigt som jag ska uppskatta och vara tacksam för alla stunder jag får när jag är glad och lycklig. Din vägvisning du söker, har endast du svar på. Fråga dig själv om hur den vägen kommer att vandras. Dom bästa svaren finns inom dig själv ,du bär med dig dom varje dag. Målet är att bli medveten om vad ditt jag i jaget är. 

Jag kan säga att sätta sig ner, ta djupa andetag och söka inom sig, vem är jag. Har gjort min väg enklare, eller kanske inte enklare men det har gjort mig mer medveten om mig själv. Men även jag stog framför mig själv och kunde inte lista ut, hur jag fortfarande kunde känna mig så otroligt obekväm även om jag var omringad av vänner och familj. Att känna att alla ni är min lycka, men jag , jag som person är inte helhjärtat lycklig med mig själv.

När även jag tittar mot stjärnorna och ber om förståelse för vad jag är, vilken väg inom mig ska jag vandra. Blir jag mållös och förstår mig inte på bilden jag får framför mig. 

Att när jag stog, satt, gick.. och funderade på hur min framtid kommer se ut. Såg jag hur min bild av mig själv var annorlunda än den jag bär nu. Av bara enkelheten om hur jag såg ut. Innan jag förstog mig på vad skillnaden va, kunde jag bli rädd av att jag inte förstog vem jag är. Att jag går runt som ett mellan ting. För manlig för att passa in på normerna som kvinna. Få synpunkter som ändå gjorde att jag inte 100% sågs som man. Att stå där jag stog innan denna väg vart klar för mig att gå, kunde jag verkligen inte förstå varför jag skulle bära denna känsla om mig själv. Varför ska jag gå runt och må dåligt, när jag har det så bra runt om kring mig. Med en väg som har gjort sig klarare på hur jag kan gå. Ger mig en möjlighet att växa som person, testa hur detta känns för att sen ta beslut om det är detta jag verkligen vill. Att gå hela vägen är inget måste, det är en möjlighet. Detta är fortfarande bara ca 5 månader av medvetenhet, av en ny stolthet inom mig.

Jag har nu på ett år, har fått bättre ljus på vardagen. Bättre självkänsla och är otroligt mer bekväm i vem jag är och hur jag kommer bli som människa. 

Jag har nu på ett år gått från vilsen, obekväm, förvirrad men ändå levt som att lösningen kommer inom sinom tid, varför ska jag sitta och ora mig om det nu.

Jag har nu på ett år har funnit början på vägen jag kommer gå, för att i sin enkelhet bli .. jag.

Det kommer nog komma en tid mitt i allt, då jag börjar skratta utav vilka beslut som är framöver.

Då jag kommer höja huvudet till himmelen och verkligen bli helt mållös om hur i helvete kom jag till dessa val i livet.

Jag som liten norrläning flyttat över halva sverige och en vända till USA, ska gå den en väg där allt som är nu, förändras.

Denna dag om ett år, 2015, undrar verkligen hur jag är då, hur långt jag kommit. Vilka som är med mig, hur många som står vid mig. Håller mig om ryggen när jag ska börja ta mitt livs avgörande beslut. 

Jag hoppas verkligen att de negativa känslorna jag bär, inte ska rikta sig och börja gro inom detta. Att mååendet om att vara ett mellanting inte kommer stärkas och bli ett hat, av att jag är varken man eller kvinna. 

Men känslan jag bär nu, om att jag ses och får vara kille överröstar de negativa känslorna jag bär. Det är en sån otrolig bra känsla jag får utav bara denna enkelhet att personer i min omgivning ger ett helhjärtat försök till att tilltala mig som han. Jag önskar att det kunde räcka. Att denna känsla kunde hålla livet ut av bara den enkelheten.

Men jag har vissa stunder då mörkrets svarta täcke är över mig och jag måste finna lugnet för att inte få panik.

Av vad denna negativa känsla än är, accepterar jag dess närvaro och försöker förstå mig på varför jag mår så.

Det gör så otroligt mycket av det som är nu, en enkelhet i sig. Men ju mer jag tänker på att jag inte är 100% jag, slås jag ner till mina knän och har det svårt och ta mig upp igen. Men jag tänker inte tillåta mig själv att tänka negativt om att jag inte är den jag vill vara. Jag lever inte i en lögn, jag lever i en förändring. 

Med nya steg och nya andetag, tänker jag se till att vara ärlig med mig själv. Inte lägga lock på mina känslor och tankar. Utan vara öppen om hur jag mår, för är jag det kommer min utredning bli lättare. Om jag försöker bli medveten om vad jag känner nu, kan jag enklare få det på ord när frågan väl kommer.

Tanken av att bli utredd av någon människa med makten av att lyssna eller gå förbi är väldigt utmanande. 

Hoppas, hoppas verkligen att jag känner mig bekväm i vem jag än träffar, för orden kommer enklare fram när själen är tll ro. 

Nya steg, steg i rätt riktning.

Nya andetag, i friskare luft om sanningen.

Tolvslaget.

Jag var hos ett par vänner i Rönninge. Vi har det hur trevligt som helst. Jag tittar på klockan hur mycket som helst.

Känner att jag har en psykologisk nedräkning. Jag nämner samt denna för mina vänner.

'' det kommer bli så konstigt, för vi är ju vana att tilltala dig som hon, men vi ser dig som kille.''

Allt handlar fortfarande om vane sak. 

Synen av att vara maskulin är alla i min närhet vana vid. Den ändringen var redan 2009. 

Men att gå från att tilltala mig till han, är ett mönster i sig som ska brytas.

Jag tycker det är så fantastiskt vilka underabara vänner och familj jag har.

Vänner som tilltalar mig som hon, som snabbt där efter - NEJ, ZO , HAN.. HAN Zo .. och sen pratar vidare.

Vänner som vi sitter o diskuterar saker och jag tilltalar mig själv som pojkvän, och min vän jag sitter o diskuterar med stoppar samtalet och - Juste, Det är HAN nu , GRattis ! .. Hahah.

Pappa som ringer och säger gott nytt år och innan samtalet avslutas säger lycka till med FtM(en).

Jag får ett sånt härligt leende och känlsa i kroppen. Jag kan inte förstå hur jag vart så lyckligt lottad av att ha sådana fantastiska människor i min omgivning. Jag glädjs så otroligt mycket till att ha er i mitt liv. Jag tackar alla världens gudar till att jag får vandra livets väg med er. 

Jag stog på balkongen själv, tittandes mot himelens alla stjärnor och fyrverkerier. Ser samt svävande lycktor stiga över himmelen. Tänker för mig själv att från och med idag, sen (då) 1 timme. Tilltalar jag mig själv nu som han. Alla i min omgivning kommer säga han. Jag är nu officielt honom. 

Jag kommer nu sätta mig vid brevlådan och vänta på min remiss till huddinge. 

Sen sitta i ett väntrum. Känna min puls stiga, mina tankar kommer gå bananas. Kommer vara hur j*vla nervös som helst. Vilja vända på klacken och gå därifrån i from av tron att jag inte är redo. Kommer tänka tusen gånger om att hur i helvete hamna jag här. Hur tog jag mig hit. Varför är jag här. När får jag gå. 

Tills hjärnan registrerar - Zo, välkommen.

Där, kommer mitt hjärta stanna.

Där, när mitt namn utalas av min utredare. Kommer min kropp att frysa.

Där, när jag tittar upp på personen. Kommer jag tappa andan.

Där, det klock slaget. Kommer jag ställa mig upp. 

Där, Just då. Kommer jag gå mina första steg till mitt liv.

Mitt liv som honom.

Mina känslor jag har nu. Är längtan, stolthet, glädje och rädsla.

Längtan efter friheten av att vara jag, jag som bekväm självsäker människa.

Stoltheten av att få bära en sådan resa, att få visa alla människor att rädsla är okej. Att övervinna den är en stolthet.

Glädje över att jag har äntligen funnit vad som har gjort mig så osäker i mig själv. Kunna få hjälp till att bli jag, Jag som den glada personen ni alla har mött. Jag kan äntligen få glädjas med er. Till mitt hundraprocentiga jag.

Framför allt känner jag rädsla. Över allt vad min omgivning är. Alla obesvarade frågor. Rädsla för det omedvetna, det som än ej har beskådats. Rädsla att förlora allt jag håller kärt, det som gör att jag vågar gå dessa steg.

Framför allt rädslan om att mitt mod tar slut. Rädslan av att jag inte vågar stå på mig själv. Att jag gör mig själv besviken och vänder mig själv ryggen till. Där kanske man tänker hur är det möjligt?

Jag har fallit till marken, med känslan att jag inte kan andas. Känslan av att jag är otillräcklig.

Detta är bara mina ord, ingen som har sagt detta till mig. Men mina ben har inte alltid kunnat hålla mig uppe.

När sånna stunder kommer, känns det som jag vänder mig själv ryggen till. Det jag så hårt arbetat för, att känna att jag är en bra människa. Jag får inte tilltala mig själv i negativa ord. Jag är rädd att dom orden ska börja rikta sig till denna resa.

Resan jag nu går, resan från Hon till Honom. 

Jag fick höra att min medmänniska inte förstår varför jag går denna väg då jag inte har hatat mitt biologiska jag. 

Det är för att jag vägrar lyssna på det hatet till mig själv. Jag fokuserar hellre på att jag har kunskap att tala i visdom, jag kan teckna, kan några få dans steg och att jag kan göra min medmänniska glad av min närvaro. 

Varför ska jag då tala i negativa ord om mig själv, det mår jag bara dåligt av. Det vill jag inte göra, tar så otroligt mycket mer energi. Än att glädjas för det lilla man har runt om kring sig.

Tolvslaget till den 1 Januari 2014, tittade jag på himmelen och sa tack. Tack för alla dagar jag lever och alla kommande dagar jag får njuta av livet. Jag uppskattar varje dag, speciellt alla mina kommande dagar som jag kommer få, där jag får leva i frid med mig själv. 

Att se min älskare titta mig i ögonen och känna att min själ är lika lugn som vatten i ett glas. 

För enkelheten av att hon tilltalar mig som han. Tittar på mig och ser mitt jag i honom.

Kan jag få det lugnet till en alldaglig känsla, kommer jag aldrig kunna säga til mig själv att jag är otillräcklig.

Från o med ett tolvslag som äger rum 365,25 dagar, men som på 31 dec är en högtid. 

Gjorde jag ett aktivt val av att omfamna min stolthet till en långvarig känsla. 

Jag kommer göra mitt bästa till att vara stark och stolt för mitt mod till att var jag.

Snart är första dagen på detta år slut. Jag längtar till min nästa dag som honom.

Nedräkningen.

Du som läser detta för första gången. Jag har börjat denna blogg för att du ska ha möjlighet att följa min resa.

Min resa som jag har gått sen barnsben men inte vågat forsätta gå som tonåring. Som jag nu som 20 år ska börja gå igen.

Min väg, att vara jag. 

Det har gått från månader, till veckor, till dagar. Nu är det bara timmar kvar.

Till tiden ändras från 2013 till 2014. 

En dag som får människor att ändra på sitt levnad sätt, en dag som får människor att sätta nya mål i sitt liv.

Denna dag kommer jag göra det samma.

Jag kommer ändra mitt levnads sätt som tjej till kille.

Jag kommer sätta upp nya mål för mig själv att hålla, för resten av mitt liv.

Jag tar, som många andra, chansen av denna dag att göra en förändring.

Min förändring till ett starkare jag, ett självsäkrare jag.

Denna väg jag börjat gå, kommer vara den svåraste jag emotionellt kommer gå. Kommer fråge sätta mig själv på så många plan att jag kommer behöva kartlägga varenda cell i kroppen.

Detta är nödvändigt då jag kommer ändra på allt jag är. 

Även om förändringen i sig kanske inte kommer vara så synlig för många, för många kommer det knappt vara någon skillnad alls.

Men jag får fortfarande inte glömma er som inte än ser hela mig. För att jag har vilselett er med otalade ord.

Mitt första löfte till mig själv är att alltid tala i sanningens ord i största möjlighet det bara går.

Att tala orden jag inte vågar bära inför alla. Men som jag under bara några månader har talat till alla runt om mig.

Våga tala orden jag bär, våga tala orden jag tänker och funderar över.

Börja använda alla ord jag bär är en stor omstädighet, men att börja tala om dom för en. Gör det enklare att tala om orden jag bär för min nästa människa. 

Jag förstår mig inte på ibland hur jag ska klara av detta. Att väga vara så sann om mig själv, till mig själv. 

Våga känna förvirring, våga vara vilse, våga frågesätta det jag känner. Inte ta första bästa anledning som kommer.

Utan verkligen fråga mig själv, hur mår jag. Vad vill Jag, hur kan jag få mina inre ord talade till min omgivning.

Våga vara sann, till mig själv. För att sen våga vara sann till alla runt om mig.

Jag kommer testa mitt mod på så många sätt jag kan knappt beskriva.

Men det är ned räkning till mitt största steg hittils. 

Snart är det bara få minuter kvar till jag står och velar för hur jag vill leva mitt liv. 

Från o med den 1 jan, 2014. 

Kommer jag sluta tilltala mig själv som hon, sluta presentera mig som Sofie.

2 dagar kvar.

Har varit ledig i åtta dagar och har inte haft någon koll alls på vilken dag det var. Förens idag.

Det är två dagar kvar till nyår, två dagar till mitt löfte till mig själv ska hållas till 100 %-

Jag tror eller jag vet, att väldigt få av er som läser har sätt skillnaden som har skett.

Skillnaden på mig från den stund du lärde kände mig, till den dagen jag befinner mig i idag. 

Jag ser stor skillnad på mig själv, för varje dag. Då jag alltid lär mig något nytt, antingen om mig själv eller andra.

Största lärdomen om mig själv har knappt börjat.

Jag har sagt att från o med den 1 jan 2014, ska jag fullfölja något som heter IRL. Detta är samt något man gör under utredningen för att jag o min utredare ska fastställa att jag är Transexuell. Att jag lever som mitt kommande kön i samhället. Att överallt där jag kan göra mina vardagliga val som kille, så ska jag göra det.

Detta ska alltså bli aktiva val från o med 2014. 

Jag ska börja leva som kille. 

Av bara den meningen blir jag helt ställd. 

Min första fråga till mig själv blir ändå lite, vad är det som egentligen ändras?

Jag lever redan som det, det ända som är lite krångligt är ändå toa-valet, som jag nämnde i förra kapitlet. 

Där har jag gått till en dörr med den kvinnliga stål figuren på dörren, i 20 år.

Nu ska jag få det att se ''normalt'' ut när jag går in på herrarnas.

Det gör det säkert redan, men eftersom jag är den som vet att jag inte är biologisk kille så vet jag att jag ''inte'' ska vara där, så tror jag samt att det syns. Sen ser jag i spegeln, kollar samt på grabben som står brevid mig och tänker att det är fan inte stor skillnad på oss. Okej, han har stubb, men va f*n...

Så min fråga kvarstår, vad är det som blir så stor skillnad från Jag nu och Jag som kille?

Kläderna är från herr sidan.

Parfymen lika så, skorna.. köper inte BH.. Så det finns egentligen inget som ändras. Som är synligt.

Förändringen kommer vara mer, att alla i min omgivning kommer få öva på att säga han o jag med.

Sen kommer de stora förändringarna till 2015/2016. Men först ett helt år av att lära känna denna känsla.

Få den på ord. Försöka förklara mig och berätta om hur jag mår och känner för människor som kommer att vägleda mig till att nå mitt rätta jag.

Nu är det två dagar kvar, tills Januari. 2014. 

Helt otroligt, vilket år som har varit. 

Jag började 2013, med att bli mer medveten om känslan jag har burit med mig. En negativ känsla som jag aldrig har kunnat sätta på ord, men som jag har kunnat tysta ner, gömma o glömma under så lång tid. 

När det var februari 2013, pratade jag mycket med min dåvarande flickvän om att det känns inte bra. Något inom mig ändras och synen på mig själv försämras. Att det är något som stör, som verkligen psykologisk sätt gnager hål i mig. Mitt ex sa att jag skulle gå till en psykolog för att se ifall jag kunde få på ord vad känslan kunde komma ifrån.

Pratar med en psykolog, och jag känner att allt jag pratar om, läggs på hög och jag ska nu försöka reda ut detta.

I Juni, var denna hög så pass rensad att jag kunde se vad alla orden och känslorna pekade på. Jag vågade först inte ta modet till att utala dom. Mötet efter det, i Juli, då gick jag dit. Med en ny känsla i kroppen, en stolthet, en upplyst väg. Allt var så solklart. Det blev ännu lättare och glädjerikare när jag kunde säga det. Jag fick äntligen på ord om vad min känsla för mig själv berodde på, jag trivs inte i mig själv som kvinna. Jag stortrivs som mig själv som kille, som man. Den 17 Juli, sa jag att jag är kille.

Det kändes så rätt. 

Nu när jag tänker tillbaka, så känner jag alla gånger som jag har nekad till frågan om jag vill vara kille?

Jag har så många gånger, bokstavligen talat nästan sprungit åt motsata håll så fort jag fått den frågan tidigare.

Nu sitter jag här 2013 och ska inleda nästa år 2014 som kille.  Helt j*vla otroligt.

Två dagar kvar sen börjar jag ett nytt liv och ser till att leva så fullt ut jag bara kan. 

Tacka ja till alla jobb, testa alla möjligheter, träffa flera underbara människor.

Bara följa mitt hjärta o själ, till vart än vinden och stjärnorna talar.

Jag redan gjort det i några veckor, men nu är det full satsning på att bara vara jag.

I det mest enkla o möjliga det bara går. Komma ihåg att andas och njuta av vad livet än ger o tar.

Jag ska börja leva som jag. I sin enklaste enkelhet. haha

Tusen gånger om.

Varje dag är annorlunda, men ibland kan det kännas som en evighet.

Att inget förändras, allt står still .Men redan nu, för varje minut. Börjar jordens axel lägga sig i sommar läge.

Det är ingen märkbar skillnad, men dagen blir ljusare med 2,5 minuter varje dag (har jag för mig).

Det känns som en evighet, tiden är en evighet i nuvarande läge. Men för varje timme som går, är det ändå 1 timme närmare framtiden. Varje tanke, ord och känsla är ändå mina framtida tankar o känslor även om de som är precis nu.

Det känns som en evighet, tills jag får min kallelse till Huddinge Sjukhus. Medans i tid är det ca två månader innan jag borde få brevet. Brevet där det står när jag är välkomen till min utredare. 

Det känns som en evighet, tills jag kan sträcka ytliggare på ryggen. Då jag kan göra val som är avgörande för min framtid. 

Det känns som en evighet, tills nästa år. Då jag lovat mig själv att leva precis som JAG i jaget känner, att vara lite av en egoist men ändå leva för mina medmänniskor. 

Det känns som en evighet, tills jag slutar se mig omkring efter dömande blickar och kommentarer. Där jag kan ha blicken höjd när jag gör val i min vardag där samhället är uppdelat i kvinnliga o manliga roller.

Det känns som en evighet, tills jag bemöter era blickar med mod. Där jag kan titta in i era ögon och era blickar ger mig frid. 

Det känns som en evighet, tills jag kan få frid inom mig för den jag verkligen vill leva som.

Allt runt om mig känns som en evighet, då jag just nu inte känner av tiden. Jag känner inte dens kraft, där den vänder himmelen från mörker till ljus. Där den får sinnet att utvecklas på på barn som lär sig. Där den får människor att älska tiden den har med sin person den för alltid kommer älska.

Tiden känns som så länge, jag har ändå bara skådat världen i 20 år och 7 månader.

Jag bundrar mitt liv, jag ler för att jag lever. Jag ser tillbaka på det som har varit och det också känns som en evighet. Alla människor jag delat olika stunder och händelser med. I gråt och i skratt. 

Samma stund som jag känner mig omringad av nära o kära, är vägen jag går ändå ensam.

Jag går den i ett evighets mörker, men jag är inte rädd, jag njuter av stjärnorna.

Dom vakar o vägleder mig genom livets alla hinder och händelser.

Jag blickar frammåt mot gryningen och känner då de få ljus strålarna som har brytit sig runt jordens kant. Känner dess varma strålar om min kommande dag. Där jag kan känna mig i frid. 

Det känns som en evighet, då jag sitter hos läkaren på Huddinge och har fått min diagnos bekräftad. Där jag nu kan välja vägen till att leva fullt ut. Samt hur jag vill gå till väga för att kunna göra detta möjligt. Allt ligger i mina händer.

Men det känns fortfarande som en evighet, innan allt börjar. Men jag är redan på väg. Bara för att jag inte känner av tiden, är tiden redan här. 

Tusen gånger om kommer det kännas som tiden går för långsamt,tusen gånger om kommer den kännas som den går för snabbt. Tusen gånger om vill jag bara vara klar, resan är över och jag skriver mitt sista kapitel. Tusen gånger om kommer jag vilja andas, njuta av all kärlek runt omkring mig, längta tills jag får komma hem o sätta mig o skriva ner dagens tankar.

Tusen gånger om kommer det vara otroligt jobbigt att leva instängd, instängd i min egen kropp. Nu när jag ändå vågar leva lite längre ut så bemöts jag av att människorna runt om mig som bokstavligen talat ser mig som kille. Och kan inte dirket se det kvinnliga i mig.

Vilket är så underbart för när dom dagarna som är då jag bara ser det kvinnliga i mig, finns det människor som slår till o bakhuvudet och rättar till synen på mig själv. 

Självskänslan som växer inom nu är så otrolig att jag blir alldeles mjuk och ifrid i kroppen. Inte spänd och tillgjord som det vissa gånger kan bli.  Att jag kan göra så enkla saker i min vardag och inte bli spänd i kroppen som jag vet att jag kan bli . När det handlar om enkla val,som jag gör tusen gånger om varje dag.

Det enklaste vi alla gör varje dag är att gå på toa, vi gör det tusen gånger om, hemma som ute.

Jag är så otroligt delad. 

Damer                      eller                        Herrar

Se ni problemet här?

Jag som kvinna SKA gå på damerna... JAG i jaget som MAN = herrarnas.

Som tack till du som designa toaletterna, finns det bås i herrernas också. Så synligt sätt kan jag gå in på herrarnas. Men det är med sänkt blick jag närmar herrarna och snabbt som f*n in i närmsta bås.

.. När jag väl har smygit ut mig därifrån, kollar jag mig omkring o väntar på de dömande blickarna. Men när jag ser att dom inte ser det konstiga i det hela. Blir känslan i kroppen stolthet. Jag ler för mig själv som en fåne och tänker att det det där var inte så farligt. 

Den känslan varar bara tills nästa gång....

När jag väl kanske har gjort detta tusen gånger om, gå in på herrarnas toa. 

Kanske då kan jag höja blicken och känna stolthet och glädje innan jag ens går in.

Tusen gånger om, kommer jag behöva göra sammhällets manliga saker innan jag känner mig bekväm i det.

Men den gången, när jag gjort det tusen gånger, de leendet o styrkan i mig själv. 

Det är en känsla jag kommer känna och komma ihåg i en evighet.

Ordens mening.

'' Dom orden du tilltalar om dig själv idag, kommer alltid finnas kvar'' - K

Jag har aldrig varit bra på att tilltala mig själv i goda ord. Det började redan då osäkerheten om mig själv växte under tonåren, som för alla. Osäkerheten om att vara ovetande om vad man ser, vad det psykologiska berättar om det fysiska. 

När man gör det där dåliga valet av att lyssna på sig själv i dom stunder då man egentligen bara ska be mamma hålla om en, krama en, prata vätt med en om att allt du känner är okej. 

Jag gjorde inte det, inte så mycket som jag nu kan se tillbaka att jag behövde.

Jag kollade mig själv i spegeln och funderade på vad blicken till mig själv sa om mig själv och världen som jag lever i. Jag kunde sen titta på min hand och fundera på vad världen och livet kommer ge mig. Vad kommer jag få fysiskt hålla i mina händer. 

Hur kommer det kännas med den iskalla handen av bortgången medmänniska.

Hur kommer det kännas med nyfödd familjemedlems första grepp runt mitt finger.

Hur kommer det kännas när jag håller i min blivande frus hand vid altaret.

Hur kommer det kännas när jag håller mitt barn i mina händer.

Hur kommer det kännas .. vad än mina händer berör. 

Från sommarens första gröna gräs till min älskares kind. Från vinden i mina händer till tårar på min kind.

Känsel är ett av kroppens 5 sinnen. Fysisk och psykisk känsel. 

Orden som bär mina känslor, fyskiska som psykiska. Är inte alltid positiva.

Detta är jag medveten om och arbetar än i dag med att inte fokusera på dom.

Men jag hörde på mig själv i går att jag har fortfarande lång väg att gå. 

'' Jag lever i en lögn gentemot mig själv.''

Där blev jag rättat och frågesatt varför jag inte använder, snällare ord.

.. Där hade jag inget svar..

Känslan jag bär om mig själv psykologiskt, är inte samma som jag ser fysikt. Så för mig blir det lögn.

Medans jag egentligen borde tilltala det som att min psykologiska självkänsla är på väg att förändras till min fyska självkänsla. Att den människan jag känner att jag är, kommer jag att bli.

Mina första steg dit börjar snart. 

Jag längtar så, till den sommaren då jag kan få vakna ta på mig bad short och springa bort till närmsta strand.

Känna friheten av att jag inte måste täcka mitt bröst. Jag kan gå runt i shorts med en vit t-shirt i bakfickan för att kunna ta på mig sen när det blir kallt. Den friheten.

Då min morgon rutin blir att sätta i lincer, raka mig, tvätta ansikten, borsta tänderna .. Bara där, lägga till '' att raka mig'', känns både udda och som vilken tonårs pojkes dröm som helst. Den dagen då farsan lär sonen hur man enklast och smidigast rakar sig.

Känslan. När känslan jag har nu om hur känns det att raka sig. Blir till '' Jag ska bara raka mig...'' 

När känslan jag har nu blir till ord. Dom stunderna kommer jag nog stanna upp och upprepa mig själv hur många gånger som helst. Det leendet för varje gång jag får säga så, oh vad jag längtar efter det leendet.

Samma leende som jag har nu, när någon tilltalar mig som han.. Jag blir så i frid med mig själv att jag glömmer bort allt negativa.

Orden jag vill bära idag, kommer jag få tala i min framtid. Det är ingen lögn att jag inte får tala dom.

Det är en förändring, att känna idag, tala imorgon.