Varje dag.

Jag skriver antekningar i mobilen för att sen lägga upp som blogg inlägg, men efter läst igenom dom kan jag inte säga att dom orden stämmer längre.

Jag skrev under påsken, om alla känslor man kan stöta på under en dag, allt ifrån missförstånd till glädjetjut.

Och jag nämnde i den texten att under dessa 5 månader som gått sen jag berätta för mina föräldrar, som sista etapp för att alla ska veta min situation... 

Glöm det..

Jag kommer aldrig komma upp i att alla vet om att jag vill bli tilltalad i pronomet han,honom.

Jag har vänner och släktingar jag inte har daglig kontakt med, där tiden står still mellan oss.

Frågan jag ställer mig varje gång jag ska stöta på vänner som jag träffar så pass sällan.

Ska jag ta och se till att tala om detta för er. Ska jag stå fast i att detta händer, det är går jag igenom just nu.

Det skulle underlätta så in i tusen om du kan tänka innan du talar med mig. Titta på mig, säg han inom dig.

Sen tala det.

För mig är det inte svårt, ta 5 min, titta på mig tänk, han, sen försök och säga det.

Sen när det är konversationer och situationer där hon faller på atomatik, ge mig en snabb blick på att ditt sinne

hann före tanken. Ge mig bara bekräftelse på att du tänkte det, men ändrade inte på ordet.

Varje dag, varje j*vla dag.

Hon , Sofie... 

Jag vill nästan tvinga fram ett nytt namn, jag vill fast ställa det nya namnet så att det blir enklare att ställa om till han.

JAg vet att det är svårt, det tar emot, det är en omställning.

Tro mig, vad ni än känner som tar emot. 

Tänk då hur mina hjärnspöken aldrig kan försvinna.

Det finns så många meningar i huvudet som bara svävar om kring, som gör att nästa steg känns så tungt och så fel.

Jag är på väg till ett Jag. Mitt riktiga jag, mitt honom. Som du som känt mig, ändå har haft minst en tanke om.

För nya människors första tanke, undrar vem den GRABBEN är ?...

Jag vart frågad om mitt namn igår, det kändes som tiden stog still och det tog så emot att presentera sig som Sofie.

Ändå gjorde jag det, för jag var i en miljö där jag har tillbringat 14 år av mitt liv..

Näst intill 75% av de åren jag levt, har jag tillbrigat på H-D klubben i Huddinge. 

Det är så många minnen, det gör att det tar emot pga rädsla att tala om vad jag går igenon.

Att  Soffan, sofie, sofia, fia, gumman.. Alla år ni har sätt mig växa upp.

Ska jag sträcka på ryggraden och säga att jag är egentligen grabb..

Men det är ändå skönt att jag blir gissad som Pappas son, när jag stog i baren med honom.

Jag blir tilltalad som grabben när gubbarna beställer.

Det bästa, dom som hörde det, men inte rättade dom som till tala mig som han.

Lättnad!

Sen kom frågan om mitt namn, och det vart kortslutning..

Helt otroligt, att även om jag är mitt i allt, allt jag är .. Har jag fortfarande kortslutninar och kan tilltala mig själv

som hon, som sofie.. även om jag för var dag är på väg mot mitt honom, mitt nya namn.

Är till o med jag kvar i gamla mönster.

Jag var på utrednings möte i onsdags, då gick vi igenom lite besvarade frågor, ställde några nya kryssa i och avslutade. Där var jag berädd på att boka tid för nästa eller näst nästa vecka .. 

Nopp...

'' Jag är nog nöjd så här, så jag ska prata med utrednings teamet och så kommer du få gå vidare...''

Hörde jag rätt???? 

'' Jag gissar på att det blir kuratorn eftersom psykologen ska gå igenom dom papprerna vi precis har pratat om...''

Jag vart lite paff.. Jag var berädd på att jag skulle vara hon Monica i säkert en månad till.

Det känns så skönt att komma någon stans. Att få en ny kallelse till nästa läkare..

Jag har varkligen känt att nu står jag och stampar, kommer ingenstans, varanan människa tilltalar mig som han, den andra som hon.

Så det känns som jag blir mobbad, jag står i en cirkel och folk bara puttar runt mig.

Hjälper mig upp för att sen bli bort puttad igen. Dom hårdaste knuffarna är känslan av att jag inte kommer komma här ifrån. Jag kommer alltid att vara kvar som tjej, jag kommer aldrig få kunna gå som rak ryggad man.

Känna att jag kan vara 100% stolt för den jag är. 

Jag känner samt att vissa knuffar försöker hålla mig nära intill sig. Det är ingen knuff, det är en minut att andas.

Att få känna att snart är det över. Detta mellanting jag nu lever. Det är snart över. Snart kommer jag få kunna andas

som vilken människa som helst.

Jag vill komma ifrån denna onda ring av tankar som gör att det känns som jag går baklänges åt fel håll.

Jag hamnar på olaus petri skolans skolgård och får min ny köpta djurgård kepa kastan i leran, för att jag inte får 

leka häst med kompisarna, för att jag vill vara en svart ståtlig hingst. 

Känns som jag står där och försöker passa in, men känner att det kommer aldrig gå.

Hur mycket jag än vill vara nöjd med mig själv precis där jag är.

Det går inte.

Jag lyfter upp kepsen och borstar bort det värsta och sen går till grabbarna och leker pokémon och digemon.

Jag vill göra det valet igen.

Jag vill vända denna situation ryggen till, borsta av mig på knän och händer. Ställa mig upp och kunna vara jag.

Varje dag, spelas detta upp. Jag har fastnat. 

När jag väl är i umgänge där jag blir tilltalad som han och Zo, känns det som jag har ledigt från skolgården.

Jag kan springa barfota i hög gräset, jag kan känna allt, jag får känna allt. Jag får leva.

Men jag vet, att inom kort är jag där igen...

Jag vill sluta, jag vill sluta komma tillbaka. 

Hur långt jag än flyttar är det samma visa, hur länge jag än skolkar, måste jag komma tillbaka.

Jag vill ta examen ifrån mitt liv som hon, minnas den väl, alla bra stunder vill jag ha på kort och ha i en bok

höst upp på bokhyllan. 

Jag vill ta examen, så jag kan få vända alla år bakom mig och gå vidare.

Hitta ett bra jobb, en vättig kvinna och fast boende. Bli stammis på pizzerian, kassörskan vet att kl 08 står jag på låset för vi glömde köpa lillgrabbens favorit yougurt. 

Jag vill bli väckt av min fru och blir bort puttad för jag har stubb på hakan. '' raka dig, kom tillbaka sen..''

Jag vill leva. Varje dag.

Inte ibland, inte lång helger och lov. 

Utan varje dag.

En dag, är det sista proven, dom sista omställningarna. Sen kan jag ta hatten på huvudet och bocka för alla som har hjälpt mig att komma hit. Och bara le mot dom som aldrig trodde på mig.

En dag inom snar framtid är jag där. På min egen examen från mitt liv som hon.

Jag får äntligen leva som mitt honom.

Ny eximinerad grabb. 

Haha!

Låt bli flaskan

( Skrivet igår 5/4 + idag 6/4)

Åker med packning till pappa.

En hemlös stiger på tunnelbanan med sin väska.

Vi båda sitter på respektive väska.

-"home is where the heart is....jag bor överallt, Stockholm stad är mitt hem."

Säger han högt

Jag som lyssnar på musik men hör honom kan inget mer än hålla med.

Han börjar göra grimaser till en pojke på 4-5 och gör Kalle Anka ljud.

Jag börjar skratta tillsammans med lillgrabben, tar samt av mig hörlurarna.

"ta dig inte till flaskan då blir det så här"

Barnet förstår inte o pratar med pappan.

Pojken försöker göra Kalle Anka ljudet när han o pappan stiger av.

Tänk hur lätt vi runt om tar efter varandra.

" härligt det är med barn, dom är så ärliga.... Tänka sig, snart 50, två månader kvar"

Jag säger inte mycket tillbaka men han vet att jag lyssnar på honom.

Vi kommer till hötorget där jag går av

"ha en trevlig helg"

svarar med - Tack det samma, ta hand om dig!

När jag har klivit av känner jag att jag skulle bett han kliva av också och köpt mat till honom.

Det är lätt och vara efter klok då dörrarna går igen och tåget åker iväg.

Helt otroligt, 30 år mellan oss och jag undrar hur hans liv har varit.

Hur kom det sig att han blev hemlös.

Är det svagheten till spriten som gör det?

Här står jag i mitt liv och kan tycka att om jag bara för en kväll tar mig än flaskan, om jag bara dricker bort mina problem för en kväll..

Är en kväll , 30 år senare, fortfarande en kväll?

När blev drickandet till dag, till morgon?

Är min svaghet till alkoholen, 30 år senare resultatet som sitter framför mig.

Med packningen som sittplats.

Hans var betydligt mindre då jag hade en resväska med mig

"haha, vad har du där i? Jag tyckte jag bär runt på mycket"

Ahh, vad har jag med mig?

Material till att måla o teckna, kläder, tv spel, minnen ..

Man lever bara i helvetet tills man upplever någon annans.

Och man lever bara i himmelriket när du får uppleva det med någon annan.

När slutar vi uppskatta världen om oss, är det när den börjar finnas för oss.

När det där lilla udda blir till vardag.

När det unika börjar jämföras av andra.

Kan ett fel steg och en ond spiral få en att kasta bort allt gott och livet vi har pga ett beroende.

Min mamma brukar säga att om det en dag slår slint i huvudet på henne, kommer hon bli pyroman.

Konsten att behärska elden som man kan utala det. Fram tills det inte går att kontrolleras längre.

Då elden är ett element som inte är pålitligt.

Är det då jag ska säga att slår det väl slint hos mig, kommer jag bli alkolist.

Sinnet tillståndet av uppenbarelse . Fram tills det blir en undanflykt och förnekelse.

Känner jag mig själv rätt, är självdiciplin det som avgör vilken väg i livet man tar.

Man tystar den genom att tala negativt om än själv och höjer den genom att klara av egna mål.

Att där är det viktigt att visa att jag kommer någon stans i livet.

Jag står inte i samma vindruvs balja och stampar.

Jag kom in på utbildningen som jag längtat efter i 1,5 år.

Jag är igång med min utredning som jag har förnekat i 13 år, som jag nu ska ge mig f*n på att ta mig igenom.

Hur mycket det än slår mig att jag är inte mitt psykiska jag, kommer jag ändå en dag stå där och vara jaget

i honom både psykiskt och fysiskt.

Jag har vänner och familj som finns där för dom, som jag finns för dom.

Så egentligen i mitt livs inre jag, har jag inget att klaga på.

Men alla har vi dags kramper som man faktist får yttra sig om.

Så frågan jag fortfarande har sen jag såg honom på tunnelbanan.

Vart i livet kan det gå så fruktansvärt fel, att man köper 6 pack öl istället för att betala räkning.

Att man inte finner sig spara dom pengarna och betala det som måste betalas.

Att man slår bort sin diciplin så pass mycket att livet man lever inte betyder något längre.

Tänk alla människor du har lärt känna, deras minnen av dig som god människa kommer sakta försvinna

då du talar av spriten, du glömmer viktiga datum händelser.. 

Att man tycker sig inte betyda något att man börjar såra andra.

Där hoppas jag att jag aldrig hamnar.

Vad som än händer i livet, vad som än slår till en i magen att man faller till marken.

Att jag aldrig tar mig an flaskan så pass att livet jag har o alla människor runt om mig försvinner.

Då bevisa mig själv att jag kan stå emot vad som än lockar.

Där o då besegra demonen genom ett enkelt, nej.

Dagarna bara går.

Det är helt otroligt.

11 mars skrev jag sist, det känns verkligen.

Jag har så mycket tankar och känslor snurrandes, men jag befinner mig i orkanens öga.

Det känns som det inte händer något.

Jag har börjat plugga till målare, så sjukt kul.

Även om man klagar lite efter 4 h spackling att det gör lite ont i händerna, men kom på att jag kan spackla med

båda händerna så det underlättar !

Jag har kommit in i en mer vuxnare fas i livet känner jag.

Även om disk berget är ett faktum så känns det riktigt bra att vara jag.

Att gå i skola och prestera gör något med en.

Att omfamna sig av kärlek och omtänke får ens sinne att lätta.

Att finna ett leende ända in i själen av människor som är mig nära, gör mina dagar lättare.

Att känna att där jag är nu, är bara början på min framtid.

Jag är stolt över mig själv att även om jag känner mig inte tillräcklig, inte pålitlig ..

så står jag där tids nog och kan se bakåt och se att jag lämnat ännu en strid bakom mig.

Att få vara stolt, är en lättnad jag önskar varje dag.

Kan medge att jag kanske inte är den bästa inom allt, men jag ger det ett ärligt försök.

Den 2 april är det nästa möte och då ska jag lämna in mina första skatnings skalor.

Att få igång denna utredning och visa mig själv att jag är på väg till bättre tider, gör något med själen.

Det är inte ofta man visar för sig själv att, f*n se hur långt du har kommit.

Det är bara (snart) 21 år vi pratar om, men det är ändå det längsta jag levt och det yngsta jag kommer vara.

Så för varje dag som går och jag kan få känna att jag en dag, en dag kommer bli helt jag.

Den dagen, kommer jag fira mer än alla födelsedagar, mer än studenten, körkort you name it!

Att få bli den jag alltid velat vara. Den känslan. Att leva som den jag är.

Bäst av allt jag får leva som den jag är samtidigt som jag går igenom denna transformering.

Jag mår bra, och jag tänker f*n må bra!

Hur mycket jag vill ha allting ändrat precis just nu. Och jag önskar den ändringen var redan för länge sen.

Så är jag vid liv nu, jag andas och pulsen slår precis just nu.

Varför inte uppskatta det jag har precis här.

Istället för att fylla sinnet och själen med ångest och skam för att jag inte kan vara den jag är.

Jag kan inte göra något åt det idag ändå.

Förutom att accetera att det är som det är, och ändringen kommer snabbare än vad jag kan ana.

Det var 1 år sen som jag vekligen börja fundera på vad denna känsla är.

Känslan som inte lämnat min sida sen mina barnsben.

Vågade konfrontera mig själv och fråga vad i helsike är detta.

Varför förvsinner den inte och varför mår jag så dåligt när jag försöker stöta bort det.

1 år senare.

Helt otroligt.

Dock så kommer jag slängas tillbaka i tiden väldigt kraftigt imorgon.

Ska träffa vänner till familjen och hur mycket jag än fruktar det, ser jag fram emot det.

När det är så pass sällan man ses, har man väl överseende på att det har skett förändringar.

Det kanske blir några roliga historier om aningar. Om inte, 

Äsch då har jag talat mina ord och jag kan gå hem med vetandet att dom vet.

Imorgon är en annan utmaning

Jobba på Hovet och bli kallad Hon... 

Jag vet inte vad det är men det tar ordentligt på en..

Men inte fokusera på det..

Jag blev frågad idag av någon snubbe i cafeterian om jag var kille eller tjej, JAg bekräftade hans

teori om att jag var kille.. Vilket gör att min klasskompis reagerade men vågade inte fråga vidare..

så jag lär höra om det på onsdag då det är tillbaka till skolan ..

Spännande..

Men jag är sjukt glad att jag lever !

Defenitivt glad för glädjen jag har runt om mig, jag har funnit en ny lycka..

Att ha en krulltott på 3 år springa mot en när han ser mig..

Fy farao vad det är mysigt ! Haha

läs när jag skriver igen!

Ha det!

Det lättar.

Med solens timmar på himelen som ökar med minuter för varje dag.

Känner jag att styrkan inom mig växer sig ner till benstommen.

Jag uppskattar endast mörkret under klar stjärnhimmel, då det känns som tiden står still fast men agentligen

åker 30 km/s . Men just där, liggandes på sol varmt berg tittandes upp och se sandkornen av universum.

Det ger en sorts konstig frid.

Omfamnar mörkret mig utan värmens trygghet, ska jag inte säga att jag är mörkrädd utan jag har mer nattskräck.

Sinnet väcks och alla former kan få liv. Tankar från förr anser sig vara viktiga och till slut har man ett eget universum i taket av tankar. Försöker man fukusera på en tanke, ser man endast dom runt om kring, och försöker man att inte tänka på något så ser man endast den tanken. Intressant men läskigt.

Så med solens timmar som blir mer o mer över himelen får kroppen mer trygghet.

Man blir som blommor, som sträcker sig längs med solens strålar och njuter.

Av värme, energi och ljuset.

Igår diskuterade jag med en f.d klasskompis som arbetar inom film o tv, hon vill starta ett projekt.

En dokumentär om, ah om mig .

Hur mitt liv har sett ut, ser ut och kommer se ut.

Följa mig de två år detta rullas igång.

Filma min vardag, mitt normbrytande, mitt anpassande och min inre strid.

Verkligen framställa hur jag går från mina normer jag ändå har växt upp med.

Till dom jag vill sträva efter.

Jag började redan i tidig ålder ändra på detta utan att veta om det.

Så nu när jag tänker tillbaka på hur det kan det bli, ger det ett sorts leende.

Jag ser på hur vissa val i min vardag, jag står och velar.

Det klassiska som jag o min vän diskutera, var det jag har nämnt tidigare.

Toa, den offentliga toan.

Han - Hon

Jag vet att jag ska in på ena, men vill gå in på andra.

O med detta år har jag börja gå in på herr toan även om jag vet att jag ska gå in på damernas.

bara för att se hur hjärnkontoret reagerar.

Hittils går det hur fint som helst. Det är lite roligt att gå där ifrån med leende och lycko rus haha.

Det känns så rätt, och det är en känsla som jag tror väldigt få förstår sig på.

Vi forsatte diskutera om hur vi ska göra, vad vi tänker och förväntas av detta.

Jag verkligen ser framemot det, det kommer bli häftigt att titta på sen om ca två år.

Hoppas vi håller i projektet under tiden på Testo också, där har vi den mest otroliga förändringen.

Sen kan det självklart bli att min kropp inte reagerar på det. Att själva förändringen kanske inte blir så stor.

Men det är fortfarande att ha ens psykiska och fysiska utveckling på bild. På rörlig bild.

Se tillbaka på tiden som varit och verkligen få en hel bild, på att detta är min historia.

Detta är jag. Ingen annan.

Min förändring till min stolthet, i jaget som honom.

Han jag alltid varit och velat vara, men endast talat i ord och känslor jag inte förstått mig på.
Stått precis bredvid mig, som min skugga.

Försökt fått mig att förstå.

Att ge mig känslan att jag ska vara artig, en gentleman.

Respektera talan av mina närstående.

Sen kan jag medge att jag känner mig som odjuret i '' skönheten o odjuret''

Som försöker sitta där och äta men har till slut maten i hela ansiktet.

Ska nog gå någon form av etik, vett o etikett kurs sen när man ska bete sig som en man.

Det artiga varianten och inte huliganen.

Not lose my temper.

Jag kan känna av att jag ser mig själv i stunder och händelser där jag känner

- det här ska jag göra.

och

- det här vill jag göra.

Enligt normer är kvinnan kortare än mannen.

Jag VILL vara längre än min partner.

Enligt normer ska det vara kjol o klänning

Jag VILL bära skjorta, slips och byxor (detta har jag gjort sen 5-6 år haha)

Enligt normer ska det vara lite fint, tjusigt ..

Jag vill ha lite ruffsigt hår kanske lite små skitig från jobbet.

Enligt normer ska det vara att bli om hållen

Medans det finns inget mysigare att hålla om min partner om natten, när vi sitter i soffan eller allmänt står still

och väntar på tiden. Att höra '' Håll om mig'' När det blåser , det var en självklarthet att jag ska gör det.

Enligt normer ska det vara visa former, visa det kvinnliga.

Tänker jag rakare desto bättre. Inge insytt eller formgivande.

Det är så mycket jag skulle kunna fortsätta med, men jag tror ni förstår.

Det finns stunder där jag vet är vanligast att man som tjej rep. kille gör.

Jag har utan att aktivt göra det, följt min egen vilja.

Successivt ändrat mig, sen var det väl något som gjorde det.

Som la sista hörnbiten på bilen då jag förstog att, denna vilja är något jag är.

Viljan att vara ''han'', är han jag är.

Sen kom frågan, hur gör jag nu.

Och

Nu sitter jag här.

Har börjat min utredning.

Ska börja min utbildning till målare.

Jobbar med tre jobb samtidigt.

Ska börja med en dokumentär om mig själv.

Överenskommelsen med min psykolog sluta med alkohol är igång.

Börjar få in ''Han'' i min vardag.

Jag har fantastiska personer runt om mig.

Livet leker som man brukar säga.

Jag har en posetiv bild både i nu tid och framtid.

Imorgon möte två!

Se hur detta går!

Ha det bra, alla läsare!

Btw

2 månader kvar tills man har överlevt ett år till.

21 bast, världs myndig.

Kan man lagligt åka till Las Vegas och få stå bredvid pappa medans han spelar på maskinerna. Haha!

Se vad man hittar på denna gång, en resa kanske skulle nog vara på sin plats då blir bara frågar - vart?

6 dagar kvar.

Sen ett år tillbaka har jag lärt mig så mycket om mig själv.

Jag förnekade mitt normbrytande. Att vara född i fel kön.

Jag ville inte vara den som mår så. Jag försökte övertala mig själv att jag mådde bra precis som jag är nu.

Det gick, men för varje inbillad posetiv topp. Mörkare och djupare vart dalen jag ramlade ner i.

Till slut fick jag bara sätta mig, andas och fundera på vad i helsike är det som gör det.

Många nätter av prat med mitt ex fick mig att gå till en psykolog, då våra samtal tog skada på vårat förhållande.

När jag väl var där, fick jag inte fram det jag ville prata om.

För jag anklade mig för att jag mådde så, vilket gjorde att jag fick för mig att psykologen gjorde det samma.

Det var en gång jag gick dit, då jag bara kände att jag måste sluta ljuga för mig själv.

Ska jag en dag må bra, ska jag en dag kunna vara helt lycklig till hjärta o själ.

MÅSTE jag sluta ljuga för mig själv hur jag mår.

Tog den dagen och satte mig på ett berg med bra usikt över staden, musik i öronen och frågade mig själv...

Hur mår du?..

Försöka samla, skriva och ta an alla känslor o tankar som agerade av just den frågan.

Sen gå till psykologen och diskutera allt det här.

Att jag på ett sätt alltid har kallats för pojken/grabben, och samtidigt som jag har hatat det.

Har jag fått en inre glädje för varje gång.

Jag tror att, när jag blev utpeckad som kille, kände jag glädjen.

MEN eftersom det var biologiskt fel så försökte jag få den glädjen till hat.

Jag får inte bli glad av att kallas för kille, jag är ingen kille..!

Hade jag lyssnat på den glädjen, och vågat fråga varför jag blir glad av det.

Undra hur min vardag hade sätt ut då.

Med tanke på att jag började kallas för kille redan i åk 3, hoppade över några år då håret blev längre.

men så fort jag klippte mig igen kom det tillbaka. Sen efter åk 9 kom kläderna.

Jag ångrar inte min tystnad om mig själv och hur jag mått. Säger bara att det kunde varit lättare

om jag hade accepterat att det är okej att må dåligt och låta andra se det.

Men utan den inre kamp som har varit, hade jag nog inte blivit den självmedvetna jag är idag.

Så varje inrestrid ger en styrka man aldrig kommer få utan den.

Även om det är förjävligt att må dåligt, ger det än en styrka som strärker än inför nästa strid.

Strida mot mina egna ord gentemot mig själv, att ändra på alla, negativa kommentarer och tankar.

Kräver en otrolig styrka, men man kommer ingen stans om man inte accepterar att det är som det är.

Spelar ingen roll vilken förändring som är framför en.

Accepterar man inte vad som komma ske. Förnekas det bara, då står man mer eller mindre bara still.

Efter 1 år av allt som jag har accepterat inom mig, är det nu 6 dagar kvar innan utredningen börjar.

Jag är inom 6 dagar ett steg närmare mitt JAG, som det JAGet jag vill leva som.

Mitt honom, som är precis under ytan av huden. 

Jag kan inte förstå att jag kommer närmare och närmare den dagen.

Kommer verkligen inte fatta när jag väl sitter där.

För jag känner att jag blir ledsen, för att jag vill inte att detta ska vara nödvändigt.

Jag vill inte ändra på det jag är för att bli lyckligare, medans jag vet att ändras inte detta kommer min egen negativitet att förstöra mig mer, och mitt själv hat kan börja växa till sig igen.

Jag vägrar att må dåligt, när jag vet vad det är som gör det.

Jag vägrar att må dåligt, över något som kan få en ändring till det bättre.

Jag har så länge, försökt att säga att jag mår bra, för att hoppas att sinnet kan börja ha det på repit.

Försökt att intala mig det så att hjärtat ska börja slå för den lögn jag lever i.

Nu när sanningen är så nära fingertopparn känner jag sinnet och hjärtat bryter sig ur möstret jag har kämpat så för.

Oxens viljestyrka som inte accpeterar att må dåligt.

Även om vägen kommer vara den mest okända hittils, så kan jag inte dirket säga att jag har vetat vart jag har gått

innan så att kliva in på en väg jag har sätt vägskäl om tidigare gör egentligen igen skillnad.

Jag vet bara att känslan jag får av denna väg är som nylagd asfalt, fortfarande lite varm men den skönste vägen jag gått på hittils. Så om magkänslan är rätt, jag får mer glädje för varje steg, axlarna och sinnet blir lättare och ljusare. 

Så måste det vara rätt? 

Jag kan inte må så här bra, om det bara är för inget. En lärdom självklart, det är alla steg. 

Men utöver det, så måste detta vara rätt väg att gå.

Sen hur långt jag kommer gå på denna väg, veta jag endast vid dom vägskälen.

6 dagar.

Jävla ned räkning, började på 41 dagar och är nu nere på 6 dagar.

Dessa dagar väntas med

Inspelning idag från 18

Jobb på Globe Arenas Fredag och Lördag.

Vilo dag söndag.

Måndag Grupp samtal med Transit..

Tisdag lugna nerver och försöka att inte få hjärt attack eller gå in i väggen.

ONSDAG. THE DAY.

Så om jag inte har gått upp i rök, lär onsdag vara kapitel nr 33.

Kl 11, Huddinge sjukhus.

Nu, ska jag ta en lång pass på gymmet.

Onsdag, 6 dagar, snart så är jag där.

Spela motsatsen.

Länge sen jag skrev ett kapitel, ett tecken på att jag inte tänker lika mycket.

Livet rullar på, schemat är fullt med jobb eller så är jag allmänt upptagen.

I veckan har jag varit och spelat in scener till en humor serie, det är ett projekt arbete för

studie instetut som är nere vid värtahamnen. Sjukt kul, alla dagar som har varit hittils har varit en

väldigt spännande och rolig upplevelse..

Tror dock att skådespelare är inget för mig, inte nu i alla fall.

Det märkte jag då jag fick en scen då jag skulle spela mer feminin.

min karaktär hittils har varit lite bad ass, inte sagt så mycket utan tala mer i kroppspråk.

Så i denna scen, en feminin frisörska.

Kände att kroppen frös och jag börja skratta för att jag vart obekväm.

Jag är inte så pass säker i min själv att jag kan spela det jag inte vill vara.

Jag är inte så pass säker i mig själv som kille, att jag kan spela feminin.

Det låter lite konstigt, och vart väldigt konstigt.

Jag skulle alltså spela i tio sekunder någon som jag inte har varit på säkert 10 år, om inte mer.

Det gick inte, jag kunde verkligen inte skämta till det på film, i bara tio sekunder.

Jag kände att ibland har jag sånn lång väg att gå, att kunna bli rakryggad.

Att verkligen kunna bli stolt över mig själv.

Andra dagar är jag redan där, jag är till sinne klar med utredningen, väntar bara på dom sista papprerna.

Det är sånt berg-o-dalbana hur pass starkt sinnet är.

Att få ord kan antingen stärka en eller få en helt ur balans.

Snackade om jobb igår, och jag sa i form att jag skulle vilja ha en arbetsplats

där det inte läggs onödiga negativa kommentarer.

Får som svar att det kommer aldrig finnas en plats där det inte läggs onödiga kommentarer.

När jag klev in, innan för dörren hemma, kände jag hur kommentaren tillbaka var så himla onödig.

Jag vet att sånna arbetsplatser är få, men dom finns.

Jag jobbar på en utav dom nu, förskolan i Solna, den är så underbar på alla sätt.

Där är det inte negativitet utan mer nyfikenhet.

Frågorna kanske inte ställs direkt, person till person.

Men dom levereras på ett eller annat sätt.

Jag vet att utredningen jag har framför mig kommer göra mig sårbar.

Fast jag vill inte se det som det. JAG ser det inte som det.

Jag ser det mer som ny kunskap, o jag kan endast ge den vidare om jag är öppen om det.

Man kan inte viderutveckla människan om kunskapen inte förs vidare.

Transexualism är väldigt ovanligt, i alla fall inte lika vanligt som homo/bi-sexualitet.

Och även det kan vara ovanligt beroende på vad det är för människor som man bemöter.

Kan jag vara öppen, finns det chans att människan som står bredvid mig vågar vara öppen också.

Sen lära sig vart och när det passar bäst.

Jag kommer nog aldrig glömma då jag bad om sista kvarten på mötet på jobbet.

Började allt med en enkel mening, som jag kommer använda i fortsättningen

'' Av respekt till er berättar jag detta, då av eran respekt till mig ber jag er tilltala mig som han/honom''

Jag vet att det kommer ta ett tag för er som har känt mig att ändra pronomen.

Att det blir enklare för er som precis lärde känna mig och börjar lära känna mig.

Att ni ger ert bästa är mer än vad jag kan begära.

Ni ska veta att jag är så tacksam att ni gör detta så mycket enklare.

Jag kunde varit en av dom som möter motgång inom detta.

Som knappt vågar tala dessa ord.

Jag är han, honom. Alltid varit.

Jag kommer nog aldrig kunna bli skådespelare för det kvinnliga könet.

Skulle därimot vilja spela androgyn eller maskulin kraktär. 

.. För då kan jag testa olika namn, haha. Se vad som passar bäst!

Sen var det här med namn...

Jag har testat Zackory, det kändes bra att prresentera sig med ett mer maskulint namn.

Men det är inte DET namnet.

Jag börjar mer o mer lämna att försöka ha ''z'' och ''o'' i mitt nya namn, då det begränsar en aning.

Efter första mötet på huddinge, för att känna hur utredningen känns.

Ska jag skapa ett event, med namn förslag haha.

Jag kommer nog aldrig komma på ett eget namn.

Hade Zion i tanke, men vart uteslutet tyvärr.

Är nu inne på William, men min kusin på pappas sida heter det..

Så Liam ? hahaha !

Jag har ingen aning.

Se hur många kapitel det tar innan namnet är fullständigt.

Det är 11 dagar kvar till utredningens start.

Jag tar en dag i taget.

Försöker göra mitt bästa med att hålla huvudet högt för att kunna se målet.

Jag andas och jag lever.

Mitt hjärta slår och mitt sinne vandrar.

Mina fötter rör sig sakta frammåt.

Snart hörs '' Huddinge'' i högtalarna på pendeltåget

och jag kan gå upp till sjukhuset.

Skaka hand med Cecilia.

Sen bär det av.

Inge mer hon.

Min framtid som Honom!