Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Zo - 2 augusti 2015 20:59

39 dagar.

 


Jag är just nu i denna stund 39 dagar och 6 h på Testo.



Wow.


Helt klart! Vilken otrolig resa det är, varje dag känner jag verkligen en skillnad. 


Den är inte jätte fysisk, men det börjar synas. Kan inte riktigt peka på vad eller säga exakt.


Men blicken, min blick i spegeln, det har verkligen blivit säkrare.


Jag ser inte rädlsa eller förtvivlan längre.


Jag ser mod och tillit till mig själv, jag har fått ett bättre grepp

om vem jag är hur jag vill bli och hur jag vill vara som person.


Alla gånger jag satte mig framför spegeln med frågor, så otroligt många frågor.

Vem jag är, hur ska jag gå, vart är jag på väg, vem kommer jag bli som människa.


13 år och försökte verkligen förstå vem var personen i spegeln.


Idag.


Ser jag dig, du som alltid har varit min spegelbild. Han jag burit inom mig.


sååå...


39 dagar på testo.


Vad har hänt då?


Jo, rösten leker sitt egna liv.


Ibland hör jag hur mörk det har blivit på så kort tid, andra gånger känns den precis som ''vanligt''.


Musklerna har börjat reagera, dom blir större snabbare. Nu.. behöver jag ''bara'' sänka procenten i kroppsfett.


Fjunet längs med käk linjen i ansiktet, har vissa delar börjat mörkna.

Jag tycker mig ibland se skymten på längre hårstrån. MEN det är låångt kvar !


Kroppslukten, min egna, den man alltid är van vid. Har ändrats.

Jag luktar starkare, men är mildare direkt efter duschen.


Urinet luktar fränare, antingen har jag lyckats dricka dåligt senaste månaden eller så är det testot som gör det.


Jag känner att mitt humör inte svänger lika mycket. Det svänger segare och Inte lika kraftigt. Men när det svänger så håller det i sig längre. 


Istället för tvära u-svängar upp o ner, är det långa påfarter.. och det kan ta ett tag innan farthållaren stabiliserar humöret igen. Men det känns ändå som jag har mer kontroll. Både på mig själv och humöret.


Hela jag i jaget, har lugnat ner sig. 


Även om jag kan vissa gånger känna mig lika vilsen fortfarande så känner jag mig inte lika orolig. 


Jag har fått en mer fungerande kompass, och jag har papper och penna så kartan kan börja fyllas i.


Vart jag har varit, vad jag har lärt mig och vad jag har upplevt.


Varje del, av det som händer gör kartan tydligare.


I vissa stunder finner jag mig själv beundra det jag hittils har åstakommit.


Jag gjorde det, det jag fruktade sommaren 2013, jag har klarat det.


Nu ska jag fortsätta bygga mitt liv med en starkare grund. En bättre och stabilare bas.


Det främsta som har varit dessa 39 dagar, har varit friheten.


Jag har kunna njutit av livet, av kärleken och vänner min familj.


Jag känner mig mer närvarande. Har fortfarande långt att gå, har mycket att lära.


Men jag är på väldigt god väg.


Och dom stunder som jag fortfarande kan känna mig hopplös, vet jag på riktigt.


DET BLIR BÄTTRE.


För varje dag, vid liv. DET BLIR BÄTTRE


Jag frågesätter inte min plats längre, jag känner att den snart kommer visa sig.


Jag låter hjärtat styra stegen jag tar. Sinnet får hjälpa till med balansen så länge.


Idag var jag på bio med pappa, och det obligatoriska toa besöket. 


Även om vi idag går in på samma, erbjöd jag mig att stanna utanför och vakta läsken så länge.

När jag gick förbi '' Damer'' och in på '' Herrar'' så skrattade jag till, jag tror inte att jag o pappa

har varit i denna situation förut. Kändes lite små kul, och ovant. 


Jag har fortfarande lite små tveksamheter när det gäller offentliga badrum eller omklädnings rum.


DEN DAGEN..


Jag träffar på en gammal vän på herr toan eller omklädningsrum. 


Ska jag presentera mig på nytt, eller hur gör jag då ?


Det finns tillfällen jag än idag, 2 år av allt, inte vet hur jag ska hantera det hela.


Jag har två underbara små prinsar i mitt liv, en på 7 år och 4 år, dom har börjat se och känna att

något känns konstigt, eller annorlunda med mig. Hur ska jag förklara för dom hur det ligger till.

Då mina förändringar kommer dölja mitt förra liv, och för varje år dom förstår mer.

Kommer det synas mindre.


Jag kan inte riktigt läsa av när jag ska ta upp detta i samtal, varken med äldre eller yngre.

Även om jag har kommit väldigt långt med mig själv har jag lång väg kvar innan jag kan förklara om hur och varför.


Varför gör jag det här?


Hur kommer det sig att jag mår så pass bra i mig själv ändå, för varje synbar förändring?


Vad är det hos mig som är annorlunda?


Jag vet inte, jag ärligt talat har ingen aning.


Men det jag vet, är att jag har aldrig mått så här bra. Aldrig varit så här ärlig mot mig själv.

Mår jag dåligt då får jag göra det, även om i vissa stunder är det kanske inte så passande.

Men har levt så länge och tryckt undan allt med det negativa jag känner. 

Att jag måste, jag måste få må dåligt om jag känner att knäna inte bär mig.

För jag vet att det blir bättre, ge mig nån minut, håll om mig och tala till mig att oavsett vad.


Kommer det bli bra... Det löser sig. 


Det blir Bättre!


Jag har blivit ärligare, med och mot mig själv. 


Det skulle jag nog inte kunnat bli om jag inte hade tagit tag i mig själv och verkligen frågat mig själv.


HUR MÅR DU?


Sluta övertala sig själv att allt är bra, för vissa stunder är det inte det, och det får vara så.

Det behöver inte alltid vara sol och gröna skogar. Ibland är det riktigt dystert..

Den sorgen måste få ta sin plats också, finnas där.

För imorgon kan solen lysa starkare än tidigare.


Det är inte förens den mörkaste natten, ljuset uppskatas.


Detta är mitt ljus. Min förändring till det bättre.


39 dagar på testo. 


På onsdag är det dags för spruta nummer två !


13:00 blir det 42 dagar/6 veckor på testo.

Av Zo - 28 juni 2015 11:27

Testo.

 


Jag kan inte riktigt förstå det, för två år sen, satt jag på en bergsklippa i närheten där jag bodde.


Tårarna kunde inte sluta och jag kände mig så ensam, jag försökte verkligen leta i alla hörna av mig själv 

på vad som helst, vad som helst som säger motsatsen till vad jag då hade i mina händer.


Jag vill inte ändra på allt för att då kunna lossa på kedjorna som håller mig mot marken.


Vad som, hittar jag vad som helst som säger motsatsen så gör jag det inte.


Jag letade ända in i Juli månad, och den 17 Juli var det något som hände.


Jag landade i mig själv, i om att jag kommer inte hitta något som säger att jag kan är född tjej och kommer

leva som kvinna. Jag vaknade och insåg att detta är jag, alltid på något sätt varit jag.


pojkflicka, han.. aha.. oj.. hon.. , jag har bara inte insett det förens nu.


Jag var i början lite besviken för jag trodde inte det skulle vara så stort.


Men nu..


För varje val som har gjorts sen dess, varje steg närmare den maskulina normen, har jag känt mig mer fri.


Den största friheten kom med mastektomin, borttagning av bröstvävnad. Jag kunde sväva på moln!


Det gör jag än idag, verkligen känner hur rätt den operationen var. Det är helt oslagbart.


Den 24 Juni, kom nästa byggsten. 


Testosteron 4 ml in i skinkan, där det får absorberas och mysa till sig.


Jag har nu alltså gjort allt.


Allt jag fruktade för 2 år sen, skulle bli sån lång proccess, att jag inte skulle klara av det.


Men idag, varje delmoment har verkligen gjort mig starkare.


Jag verkligen bara kan njuta av livet nu.


Det finns inga hjärnspöken som får täcket att väga flera ton. Luften känns inte seg längre.


Det är ett nytt liv jag kliver in i .


Nu fattas mitt diplom, det nya personnummret, sen tar jag studenten från mig själv.


Jag kan se tillbaka på mitt liv och vara stolt, stolt för den flickan jag var, vägen till mitt honom.


Nu ska jag bara njuta, av allt livet kan ge en.


Hålla min vänner nära, hitta på mer, göra alla olika saker jag kännt mig tveksam om.


Vara öppen mot min familj för nu är dom med mig, det är inte många steg kvar innan det nya är vardag.


Det känns lite läskigt ändå, hur tiden har varje dag kännts så långt bort. 


24 långsamma timmar har nu blivit två år.


Jag säger det igen, jag ska bli bättre på att skriva. 


Men som sagt, dagarna flyger förbi och snart sitter vi i sista agu och skrattar åt målbrottet.


Helt jävla otroligt, om jag kunde ta mig själv på axeln för 3 år sen och verkligen redan då kunna ge lite 

av den ro i kroppen jag har idag, bara för att lugna hjärtat och tala om att jag inte behöver jaga upp mig.


Sinnet behöver komma ikapp och komma till ro, innan nya beslut kan tas.


Jag fick för några veckor sen lite hjälp känsla, jag har opererat bort frisk vävnad från kroppen...

men sen tog jag mig på bröstet och kände hur jag log, friheten som sprider sig i kroppen.


Min själ har landat.


Nu kan jag äntligen få upptäcka världen med nya ögon och se fram emot allt som kan hända.


Jag behöver inte skjuta upp på saker, jag kan ta tag i dom. 


Va fan jag har duschat i herrarnas omklädningsrum i badhus, haha. shit vad jag var nervös.

När jag satt och vänta på Jossan efteråt så kände jag hur jag ville hoppa med knytnäven i luften och verkligen göra ett glädje vrål. Kan jag göra det, är det bara gymmets omklädningsrum kvar.. sen har jag gjort allt.


Det tar lite emot ändå, för jag kan möta någon jag känner och ta den diskutionen i omklädningsrummet, kan bli lite svettigt. Haha, men alla stunder har sin tid. Jag får smita in på toan tills kroppen kommer ikapp.


Sen är den eviga diskutionen om namnet. 


Tänk att allt började med Herrman, arbetsnamnet i mammas mage.


22 år senare, blev det en pojke ändå.


Nä nu, måste jag avsluta!


Jag ska försöka skriva runt 1 månad på testo se ifall jag har lagt märke till något speciellt!


Tills dess! 


TA HAND OM DIG, och din medmänniskor vi lever bara engång, ta hand om den.


Av Zo - 10 maj 2015 19:25

Frihet.


Jag hittar inget bättre ord.


Frihet.


Är precis det jag nu känner.


Varje gång, alla tillfällen jag har blivit påmind om att jag är född i fel kropp.


Små stunder, då det har varit en suck innan jag går upp. innan jag passerar första spegeln.

Innan kläderna åker på, innan jag går utanför dörren. Alla dom stunderna...


Är nu borta.


Jag vaknar med att jag är öm om bröstet bara för att jag sover på magen.


Jag kliver upp med att ta handen på mitt hjärta och tacka för ännu en dag vid liv.


Jag har tidigare haft svårt att bestämma kläder för att inget ser bra ut.


Nu ser allt bra ut.. haha.. Vad ska jag ha på mig.


Nu vill jag gå runt som en tupp på stan. bröstet tydligt frammåt.


Jag hade vit skjorta på mig utan att ens sucka..


Friheten är uppenbar, där jag förut har känt tyngd över axlarna.


Frihet.


Ångest och det upprepande jag vill inte, jag klarar inte av det längre.


Det är borta.


Inte helt, men det till vardagen är borta.


Den svåra striden är över, det värsta är över.


Jag kan nu passera utan problem.


Visst jag sjönk i ålder till tonårs pojke, men lika glad är jag för det!


Läängtar till sommaren. Min första sommar utan tröja!


Den här friheten.


Den är äntligen min!


Imorgon fyller jag år, 22 långa år.


3 år kvar till 25, fast jobb eget boende och ataljé är målet.


Först, läka klart.


En dag i taget!


Den som väntar på nånting gott väntar alltid för länge.


Väntan är över.


Sakta börjar livet ta sig och detta kan faktist bli riktigt jävla bra!


22 år, Riktigt stolt över mig själv!


Min stolthet, detta är jag!

Av Zo - 24 april 2015 20:59

Plattare än platt.

 


10:10 Sista tiden jag minns innan jag vaknar på uppvaket i karolinska.


13:48 Ringer jag min kärlek för att bekräfta att operationen gått bra.


kl 13 dagen efter lämnar jag Karolinska bakom mig.


Jag har nu klivit in i en ny dag, en ny del av mitt liv.


Jag känner mig för pigg för min kropps skull.


Den har precis genom gått narkos, mastektomi och morfin. 

Riklig onykterhet. Kändes som en ordentlig fylla som äntligen har fylle käket i magen

och äntligen får lägga sig i sängen. En kär vän frågade hur jag mådde och jag drog en parrarell

för dom gångerna vi var ute under alkohol påverkan från 20 till 05 morgonen efter.


Länge sen jag hade den sortens rus i kroppen.


Min kära far skrattade ganska gott om min påverkan. Det hade jag också gjort.


Dock att få höra sin kärleks oro att se mig så även om hon ser lyckan efter.


Det är inge kul i sjukhus mijö vad det än handlar om.


Men nu, under fri himmel kan jag äntligen börja njuta.


Jag har sätt resultaten och det är plattare än platt !


Trodde aldrig att detta kunde vara möjligt.


Jag har fysiska bevis och på kort att det är platt.


Lite så där med stygn och tejp överallt men med lite muskel byggnad kommer dessa ärr vara näst intill osynliga.


På måndag ska det plåstras om och se hur läkningen går.


Jag kan fortfarande inte smälta det, jag har tagit ett steg jag trodde inte skulle komma förens till hösten.

Visst jag sitter nu och är rastlös då jag inte känner mig dålig, jag är öm och det är lite stelt.

Men jag kan verkligen inte känna av att det gör ont eller så. Kliar gör det, men då vet man att det läker!


Det är helt sjukt att det har hänt, nu är det lite besvärligt och så men om två veckor då det börjar gå ihop.

kunna klä sig i snygga kläder, inte behöva tänka på hur kläderna formar sig efter kroppen. 


Nu är det all fokus på läkning sen, ska det tränas ORDENTLIGT!


Jobba och tjäna ihop för min första utlands semester,


har längtat att åka på surf kurs nånstans, där vinden bär mig.

Nu behöver jag inte ha någon ångest, vid den tiden kanske jag har läkt ihop så snyggt att det ärren inte syns!


Det är sån enorm glädje som växer för varje situation jag kommer på, jag ser hur allt jag vill göra blir möjligt.


Det finns ingen ångest längre.. Jag kan äntligen sträcka på mig.


Visst nu är jag lite av en tjockis, men det går alltid att träna bort och sluta äta för mycket av det dåliga.


Men ut över det.. Jag har inga förhinder!


lite låst under läkningen men , i år, detta år, kan jag ha verkligen göra allt.


Alla förhinder om att den tröjan kan jag inte ha, det kan jag inte göra.. osv


Nu NU kan jag det, lite läkning och tålamod så kan jag DETTA ÅR , faktist bara gå runt med shorts!!!


Soltejp and good to go !


DET ÄR EN SÅN LYCKA!!


Nu sitter jag inne och myser med tanken och handikapp fasen och stygnen.

Men snart, kan jag njuta lite mer av livet.


Kom igen vita celler arbeta, låt detta bli ordenligt och snyggt.

Arbetar vi sen mot en sundare livsstil, och för ett stoltare liv!


Jag har så länge längtat efter en frihet.

Nu är den här...


Det är en känsla som hittils bara har varit möjlig i min kärleks ögon.

Där hennes kärlek för den jag är, vem jag är. Det är mig hon bär kärlek för.


Nu har den blicken tänts i mina egna ögon.

Känner hur den växer i mitt hjärta och pumpar ut stolhet i mitt blodomlopp.


Du har gett mig vägledning till lättare andetag lugn och ro i själen, frid i hjärtat.

Tack, dina ord och din känsla du ger mig, kommer förevigt att vara hos mig.


När läkningen är så gott som klar, ska vi fira.


22 år och mitt första steg till en ny stolthet.


Jag har verkligen något att fira för detta år.


Diagnos, operation.. skulle vara toppen på i:et om jag kunde få tid till steg 2 och 3.


Men tålamod och allt har sin tid.


En sak i taget.


Jag lever.


Tack mina vänner, för allt ni gör.


Tack min familj, för all er kärlek!

Av Zo - 18 april 2015 10:53

Mastektomi.

 


Fredag 10 april, 


Ska bara svänga förbi posten innan jag går på middag.


Brev från karoliska, skönt äntligen ska jag få spara äggen.


öppnar och det är från solna, plastik kirurgen ...


VÄNTA!!


Operation den 17 April, inskrivning klockan 09 den 16 april.


Jag blir helt paff och överlycklig, ringer till mamma, till pappa och brorsan.

Helt tagen på sängen möter jag upp sällskapet för kvällen och vi båda blir ställda.

Här är vi båda i tankar om en lung middag och sen hem för en kvälls drink.

Nu sitter jag med hakan släpandes på marken och försöker samla mig.


Det är 1 vecka kvar innan jag är under narkosen.

4 veckor efter det börjar jag få tillbaka rörelse och styrkan.


och min första sommar med en platt bröstkorg.


MIN FÖRSTA SOMMAR I LINNE!!


ordentligt med skydd så kan jag få gå min första sommar utan tröja!

__________


på onsdag den 15 april ringer dom och säger att operationen är framskjuten till den 20 april.


Jag blir både besviken samt lättad.


Nu får jag helgen också att samla mig.


Göra mig mentalt redo.


__________


Torsdag sitter jag och små skriver ..


'' Det är så sjukt på en underbart sätt.. Jag är äntligen här, framme vid första in-checkningen . Första Operationen, mastektomi, borttagning av bröstvävnad. På måndag sövs jag ner för andra gången i mitt liv, två snitt längs bröstmuskeln och vävnad, fett,körtlar och överflödig hud tas bort . Om bröstvårtor behöver korrigeras tas dom då bort och placeras på en mer korrekt position. Nu är det bara uppvaket och läkeperiod kvar. Nu börjar den svårare delen, att bli vän med sig själv på alla dom plan jag nu inte klarar av. Svårigheter med kläder, varmt kallt.. bekvämt och dölja det som finns. Nu är det bara träning kvar. Det lilla jag kan göra för mig själv till en mer maskulin kropp. Sen göra sig redo för testosteron''


__________


Nu idag ..


Jag har 11 h pass på Konstnärs Baren.


Imorgon när jag vaknar, ska jag göra lite ärenden sen åker jag till mamma.


Söndag klockan 18 ska jag ringa till avdelningen och kolla när operationen blir av.


Måndag ..


Nu om inget mer allvarligare behöver gå före mig kirurg mässigt..


kliver jag in på KS i solna och det är min tur.


Jag är fortfarande helt chockad..


6 månaders vänte tid..


blev 3 månader.


hade jag kollat posten bättre hade jag haft 2 veckors heads up..


nu blev det 1 veckas planering..


Handlat hem enkel mat. Pratat med mina närstående om att nu äntligen händer det.


NU ÄNTLIGEN HÄNDER DET!!


Shit vad jag är tagen på sängen.


Men vad underbart det är!


All ångest om att vakna upp med bröst som jag i spegeln ser inte tillhör mig..

Den har blivit mildare.. för nu ser jag möjlighet till resultat..


Jag låg i sängen härom natten.. och kände där ärren kommer troligtvis att bli..


Frågade mig själv är jag verkligen redo för det här?


 10 cm långt ärr på vadera sida..


Har jag verkligen bestämt mig?


Det är en livsförändring jag gör. Det kommer aldrig att bli detsamma igen.


___________________



Jag är redo.


Kliva in i nästa del av mitt liv. En mer självsäker och stolt person. Jag verkligen längtar.

Lättnaden som sakta får mig att sträcka på mig. 

Jag behöver inte gå som en jävla krok, böja in axlarna för att få tyget på tröjan att inte spänna sig.

om 5 veckor kommer jag vara hysfat återställd..

Hela maj försvinner för läkning. men Juni Juli och Augusti. Sommaren 2015.


Ett steg närmare jag, jag som honom.


Jag kommer inte behöva bära sport-bh, tejp eller bandage.

Min sista period av spänt över bröstkorgen är under läkeperioden.

Morgon och kväll 4 veckor med bröstband, för att det hålrum som är mellan musklen och skinnet ska hitta varandra igen. Sen morgon eller kväll 5 veckor för att ge lite extra stöd.


Så från o med juli. Är det shorts och tröjan i bakfickan som är min sommar!

Jag kommer självklart att dölja mina ärr från solen så att dom läker så fint som möjligt.

Blir inge dirket solande men det kanske kan bli livets första badande utan något på över kroppen.


Mitt LIVS första sommar utan ångest efter puperteten.

När det är läkt och det känns bra.

Utegym och träning är prio!


När testot sen kommer åhåhåhåh!!!! 


Tack vem eller vad som än styr i det blå. Tack för styrkan jag har att ta mig igenom det.

Tack för utmaningarna även om jag mitt i kan svära för de jag måste gå igenom. 


Jag trodde aldrig som 16 åring att mina 6 år framöver skulle ge mig ett liv att vara stolt över.


Tack för att du vägleder mig, tack alla mina vänner och familj och min kärlek att ni alla finns där.

Tänt ljuset då jag inte har gnistan själv. Ni alla ger mig ett liv att vara solt över.


Nu är det min tur att bli stolt över mig själv. För den jag är. Hela jag. Allt jag är.


Måndag, en dag, en händelse närmare jag.


Även om jag aldrig kan få er att förstå, varför. När jag själv förstår varför, lovar jag att dela med mig.


Livets största fråga är alltid varför?


Varför måste....


Varför måste jag gå igenom detta för att inta morgon dagen ?


Kan jag inte bara.. 


Det finns inga genvägar. För eller senare har du gått vilde i labyrinten och för att hitta, 

måste du förlja ditt hjärta. Vart dina fötter än leder dig, det ska vara för rätt vilja.

Det som har hänt har hänt, du kan antingen låta det kontrollera dig eller acceptera och ta dig an nästa utmaning.

Livets ska inte vara enkelt, det är antingen en fysiks eller psykisk strid vi har.


Det ska kännas rätt för att bli rätt.


Hur svårt det än är, vad som än väntar. Till slut finns det ingen annan väg, hur länge man än undviker den.


Jag försökte verkligen att känna mig som hemma i den jag har varit fram tills idag.


Men nu, för varje steg jag tar ifrån den jag har varit. Känns det bara bättre.


Det har inte med hon/han att göra. Det handlar om att respektera livsval.


Jag blev helt förstörd när mina föräldrar skiljde sig. 


Men idag respekterar jag deras livs val och nu när dom har vuxit som människor i sig själv igen.

Kan jag se att deras vardag med varandra finns alltid kvar även utan varandra.


Jag kommer alltid vara jag, det finns inget som kan göra att jag blir 100% mitt motsatta kön.

Men jag kan växa som människa i mitt nya jag. Att för min nästa människa jag möter 

kan framstå som en stark och självsäker person. 


Om 5 år yttligare kommer 5 år av en ny vardag vara helt normal. Då kommer man nästan inte komma ihåg

vilken morgon rutin man hade idag. Allt förändras konstant. En vilja, en händelse eller en ny kärlek.

Kan få ett helt liv att förändras.


Jag är redo, för måndag. 


En ny händelse som får resten av mitt liv bli något helt annat.


En ny självsäkerhet, en ny kärlek till mig själv.


En ny och stabil stolthet, som jag själv bygger upp från grunden.


Nu lägger jag grunden till mina år som honom.


Måndag, första operationen, mastektomi.

Av Zo - 18 februari 2015 21:14

Redo för start.

 


Jag är inskriven och väntar mer eller mindre på min tur.

 

Har ställt mig vid start och väntar på start skottet.

 

Första etapp spara ägg.

 

Andra etapp starta hormon behandling

 

Tredje etapp första op. Masektomi.

 

Andra och tredje etappen hoppas jag byter plats med varandra.

 

Men enligt min utredare via Enid är det mer möjligt att hormonerna börjar innan jag får op tid.

 

Det är tre månaders vänte tid på fertilitets C, 6 månader för op .

 

Just nu är allt igång, ändå har jag inte kommit någon stans.

 

Tar ett extra varm med svansen i mun. Bara för att vara riktigt säker.

 

Vill jag det här, är det denna väg jag ska fortsätta gå till hjärtat slutar slå.

 

Spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på denna fråga. Det blir samma svar.

 

Ja, jag vill en dag vakna upp och inte känna den besvikelsen jag gör varje morgon.

 

Jag vill kunna tacka för ännu en dag och inte fråga varför.

 

Kyss min kvinna god morgon innan vi skyndar oss att lämna barnen och åker till jobbet.

 

Det finns inget annat jag vill uppleva än en guld ring på mitt finger, en fast trygghet och dela lyckan för varje dag.

 

Hur långt innan dess? hur många dagar, månader eller år kommer det ta tills vi är enade under lagen?

 

Jag ger livet 3 år innan den dagen .. Varför?

 

Jag vill vara hela jag, innan jag ger dig hela mig.

 

Vill inte ge dig en sorgsen pojke, en förvirrad grabb .. utan en stilig ung man.

 

Väl klädd och med charm i leendet.

 

Vet att alla dagar kommer inte vara i paradiset. Men det kan i alla fall bli bättre än de det är nu?

 

Säger inte att jag inte älskar stunderna jag har nu, vill bara att dom varar för evigt.

Veta att det kommer för alltid vara så..

 

Skaka av mig det sista dammet rätta till kavajen och le busigt in i framtiden.

 

Jag kan inte tjata mer känner jag, på att bli hel, på att bli jag.

 

För det är där jag snurrar. Varje dag. Konstigt att jag vissa gånger inte ställer mig upp och är helt yr.

 

Jorden snurrar x antal hundra kilimoter i timmen, känns som tankarna är snart i samma hastighet.

I alla fall i samma mängd.

 

Jag beundrar i avensjuka alla som ligger framför mig inom detta. Jag beundrar ännu mer dom som gick

igenom detta under svårare omständigheter.

 

Tack för att ni gör denna väg enklare för mig att gå. Jag ser era steg tydligt i snön, jag snubblar ibland till och måste resa mig ur det djupa som omfamnar oss.

 

Förlåt mina nära och kära att jag känner för att ge upp.

Att jag får känslan av att nu kommer jag inte upp igen.

Och tack till att ni gång på gång hjälper mig upp.

 

Min närmsta person, blev förvånad av allt jag ger henne och gör för henne.

Det finns en anledning som är tydligare än dom andra.

 

För att du har funnits vid min sida i över 1 års tid nu och har gett mig en lycka att leva för.

 

Skulle Italien finnas i medtagbar form hade den varit din .

 

Tack för att du är helt underbar!

 

Jag är nu redo för att vänte tiden åter igen ska ta slut.

 

Första start skotten borde komma i slutet av April.

 

Andra start skottet borde komma i slutet av Maj.

 

Tredje start skottet borde komma i slutet av Augusti.

 

Sist men inte minst.

 

Det sista skottet.

 

Det rättsliga rådet vid årsskiftet.

 

Nytt person nummer, där blir jag på papper pojke.

 

10 månader kvar.

 

MÅNADER, Shit kommer ihåg när jag sa att det kan vara över 2 år tills dess..

 

Nu ...

 

Månader, jag kan f*n nästan börja räkna dagarna..

 

2016, mitt första hela år som pojke.

 

1993 föddes jag i Boden.

 

2016 ändras mitt personnummer till pojke.

 

Nästa år, om allt går som det ska detta år.

 

Är jag äntligen jag.

 

med 3 år till godo innan jag blir 25 år.

 

Varför 25 år?

 

För vid 25 år vill jag vara klar, helt klar.

 

Att bara om du rycker kallingarna av mig avslöjas jag.

 

Just nu, snart 22 år och käkar vindruvor och suckar för att jag inte orkar med mig själv.

 

Snart har jag mitt sista lopp avklarat.

 

Sen är det hormon kontroll och psykisk hälso kontroll via Enid, som kommer vara livet ut.

 

Vad vet jag, innan jag vet ordet av det ropas det till samling vid start linjen och det bär av.

 

På återseende!

 

Lev med livet, livet lever med dig.

 

Av Zo - 9 februari 2015 20:54

'' Tänk om...''


Upprepas just nu..


Tänk om det blir komplikationer..


Tänk om jag inte klarar av hormonerna..


Tänk om kroppen inte alls blir som den ska..


Jag drömde att allt bara gick snett, jag hade ingen kontroll och läkarna var outbildade och otrevliga.

Att jag vaknar upp under Op. Att jag vaknar sen på mit rum och har fått större bröst och inte borttagna..


Allt är just nu bara skevt..


'' Så klart , kroppen är stressad och hjärnan fylld med information den inte vet hur den ska hantera''


Men drömma, vakna upp och i andnöd, helt förstörd och bryter ihop.. Det kan vi skippa va?!


Hur som !


Idag var jag till Hormon läkaren, och drömmen blev inte sann.


Det var en trevlig medelålders Mats, som tog god tid och öppnade hela tiden för frågor.


Var punktlig och beskrev enkelt och tydligt vad som kommer hända.


Precis som jag vill bli bemött av min läkare.


Två timmar senare kom jag där ifrån och kände att det här kan jag ta mig an.


Jag kommer klara av det här, det kommer gå bra och jag behöver bara andas.


Ändå sjukt att till den delen av sjukhuset kommer jag nu för resten av mitt liv alltid tillhöra, 

så länge jag har mitt icke biologiska hormon som cirkulerar.. 


Skevt..


Ändå tänk om ..


mina organ eller celler på något sätt tar skada eller förädrar till det negativa.


Vissa delar av kroppen kommer ändras och inte kunna gå tillbaka till det ''normala''.

(tex rösten)


Men tänk om något tar skada.. mer där jag är och funderar..


Enligt läkarn, ska det inte vara något problem..


Men jag ska ändå mixtra med något som biologisk redan funkar..


Det är bara i fel system, eller under fel tillhörighet.. eller hur man vi vill sammanfatta det



Vill säga till mig själv att all negativ energi som tar över, låt det inte bestäma.


Det finns i kroppen för en anledning, något om dig själv behöver se över och du måste ta två steg bak 

titta dig om kring och vara berädd på nästa steg och då det just nu är väldigt tunga steg. Ta din tid.


Inget måste göras nu, inget måste stressas fram.


Jag vet att du vill, jag vet att skulle möjligheten finnas skulle det göras på en pisskvart.


MEN


Tänk efter, vad har någonsin genomförts ordenligt utan en ordentlig plan.


Vet att det är kämpigt att vissa mornar är det ett tomt skal, ett fängelse av egna revben.


Men En dag,


En Jävligt vacker dag,


Kommer allt som känns fel, kännas rätt.


Och DU,


i alldeles egna själv, bara du.


Är DU.


Sitt vid eken lukta på blommorna, finn lugnet och ro.


Det kommer, varje sol uppgång blir snart till månljus och innan du vet ordet av det, är du där.


Och ni, mina vänner och bekanta och familj som läser detta.


Ta mig om axeln, dunka till den...


Livet ska kännas, påminn mig att det kommer en morgon dag om denna dag inte är det jag vill att den ska vara.


Vi tar oss genom det tillsammans.


Torsdag - Kirurgen.


Pepp!!


Tänk om, jag en dag får leva. 


Av Zo - 19 januari 2015 21:42

Påminnelse.

 


Jag har min diagnos, jag har bekräftat från 4 läkare att mitt psyke inte stämmer med min kropp.


Jag väntar på remisser från mina blivande läkare om att börja förändra.


Jag slåss dagligen med han, hon, hon , han, hon , han , hon , hon , hon.. 


vad hände men alfabetets första bokstav A .. vart i hell kom O i från .. 


Jag vill inte peta med pinnen i sidan på människorna jag älskar och rätta er.

Jag orkar inte, det är erat jobb. Respektera mitt val, snälla.


Vet att det inte är lätt, att det ar ovant, att det bara kommer, att det bara blir..


Allt jag hör är dåliga ursäkter, egentligen dom ända som får använda ursäkter i huvudtaget.


Är just min familj och släkt som vet mig via födelsenamn och biologiska pronomen.


Ni andra, va f*n hände?!


Så detta blir en påminnelse till er alla, att säga han.


Säger ni hon, nyp er själva på armen, vad som helst. säg bara rätt till nästa gång.


Hoppa inte mellan och  säg inte '' oj förlåt, jag glömde'' .. 


Just nu, är det ett år sen jag blev öppen om detta. 


Så nu är det inte nytt längre!


Nu övergår det till respekt mot mig!


____


Jag är tillbaka på mitt gamla jobb, där jag lämnade med att säga this is happening.


Dom gamla rävarna som verkligen blev rörd av det jag sa, rättar sig nu när jag är tillbaka, och hufsat snyggt också.


Sen hamnar jag i ny arbetsgrupp och jag känner bara att jag inte orkar rätta. 


Orken har runnit ur mig, nu när vissa som var så starka i mitt nya pronomen, börjar gå tillbaka..


Det verkligen... Jag känner mig mer maktlös än någonsin.. 


Ni vet, varför anstränger ni er inte..


Om jag anstränger mig med att komma upp ur sängen och göra något med dagen, så livet inte känns piss.

Det uppskattas då om jag möts av mina medmänniskor som säger rätt pronomen. 


Det underlättar.


Så förlåt,


men en ansträgning tack!


Gamla som nya, bekanta som familj..


Försök... För min skull..


Jag säger fel till mig själv ibland också, haha!


Så jag kan inte bli sur på er..


men när jag väl kommer hem, och alla dagens intryck kommer ikapp..


sitter jag här nu, hur slut som helst men med ett sinne som går på högvarv..


För att jag förstår inte, jag har sagt säg han, mer än en gång nu..


Jag ska inte behöva skriva det i pannan på mig?! .. Eller?!


Det är ny vecka, fortfarande i Januari och i början av 2015.


Va lite förstående och bidra till ett lättare hjärta och enklare andetag.


Det blir lättare att bestiga alla hinder om jag kan lyfta på kroppen och ta mig framåt.



SÅ..


Påminnelse,


En hel hjärtat försök till en lättare år.


All kärlek till er, ni som vet och ni som gör detta liv värt att leva !


Tack för att jag får dela dessa dagar med er!

Presentation


Information och egna tankar om FtM, Min stolthet.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards